Gäddan som sålde

I min gröna ungdom var brorsan och jag mycket ute och fiskade runt om i bygderna här, inte fick vi så mycket annat än abborre och gädda och en attans massa mört förstås, men kul tyckte vi ju att det var.
En dag när vi höll på som bäst och brorsan fått upp en hyfsat stor gädda kom det en gubbe och undrade om han fick köpa den....tacka för det...morsan var ju rätt less på alla gäddor vi släpade hem och det finns ju en gräns även för katterna, av vilka vi hade en uppsjö hemma.

Gubben tyckte vi kunde komma med fler om vi fick något...sure var bor du då?
Han bodde i en gammal skogskoja ute i skogen utan el eller sanitära saker, vilket man väl kunnat förstå när man såg honom för skitigare människa har jag aldrig vare sig förr eller senare sett.
Dessutom släpade han omkring på en gammal moppe som inte gick men som var belamrad med påsar och kartonger i oanade mängder fyllda med allsköns bråte han hittat överallt, dessutom förstås tomflaskor, burkar var det ju inte ens pant på och pet-flaskor knappast uppfunna.

Nåja, en dag när vi iaf var i närheten travade vi dit med några gäddor, gubben blev jätteglad och undrade om vi ville ha kaffe, tacka för det.
Sagt och gjort, på med hurran på elden han hade igång ute, in i kojan för att leta reda på två extra kaffekoppar....inte så ofta han hade besök då...kommer ut med två koppar man garanterat inte såg botten i....brorsan glodde lite dumt i sin och grimaserade...lätt äckelmagad som han är.

Gubben tar då koppen av honom, harklar sig och spottar i den, tar sen skjortskörten som inte sett en tvättmaskin...någonsin..och torkar koppen någorlunda ren från det onämnbara den var fylld med.
Minen på brorsan var obetalbar...då skulle man ha haft en filmkamera.

Häller sen upp kaffe och brorsan ser bedjande på mig...så jag bytte kopp med honom i ett obevakat ögonblick...jag hade nämligen sköljt bort flugorna och vad det nu var i min kopp med kaffe.

Vi var dit några fler gånger efter det och lyssnade på hans alldeles fantastiska rövarhistorier om än det än det andra, han var nog ganska lycklig på sitt sätt även om de sociala tyckte han levde i misär och mer eller mindre tvångsförflyttade in honom på något hem här i kommunen.

Att beskriva innandömet på kojan är snudd på omöjligt, knappt han fick plats karln så mycket bråte var det överallt...vid ett väggfast bord stod hans tallrik en kniv och kaffekoppen, något mer fanns det inte plats för, han sov sittande i sin stol ungefär en meter från en kamin han eldade i så det var så varmt inne där att man kunnat ha kojan som bastu.

Märklig gubbe men kul och jag känner mig privilegierad över att ha fått träffa honom.

Här är jag, bakom dina fördomar. Loesje