Ibland när man bestämmer sig för att skriva något och sitter där med ett tomt Word-dokument framför sig kan hjärnan spela en ett spratt och allt man tidigare hade i princip färdigt för att knacka ner har fullständigt försvunnit någonstans i det blå.
Då får man söka i irrgångarna och se om det poppar upp igen eller om det kanske kommer något annat vilket händer…….lyckligtvis och ofta ganska överraskande saker.
Hur vi som människor ser på varandra och inte minst på oss själva finns det en hel del att fundera på kan jag tycka, danade av arv och miljö ser vi på varandra med lite olika ögon.
Somliga mer fördomsfullt än andra då förstås för alla har vi ju sådana vare sig vi vill eller ej, den största fördomen av dem alla är väl den att vi inbillar oss inga ha.
Handen på hjärtat, vilken bild har vi, som kanske framförallt har semestrat någon gång i Turkiet, av den tyska turisten?
Är det kanske inte en stor fet karl med en liten smal spetsnäst fru trippande efter och två smällfeta barn i släptåg, gåendes som om de ägde trottoaren så att alla andra minsann får flytta på sig?
Eller den engelska mannen som nätt och jämt tar av sig kavajen fast det är 44 grader varmt och den ynka lilla hud som syns är fullständigt illröd, för det vet ju alla att sol tål de ju inte med deras i vanliga fall så bleka hy.
Jag och mitt ex gick med i ett av kommunen anordnat fadderprogram för flyktingar och blev tilldelade en Tjetjensk familj bestående av far och mor samt fyra barn.
Syftet var ju vällovligt om än kanske inte fullt genomtänkt men i alla fall så var tanken att vi som svenskar skulle förutom att försöka bli vänner hjälpa dem med de här mest vardagliga sakerna man kan ha svårt att ta till sig som nykomling i ett främmande land.
Hur hittar man sin hälsovårdscentral, beställer bredband, köper frimärken och kuvert, varför tappar man körkortet efter ett år som icke EU-lands innevånare fast man kört bil i 25 år i sitt hemland och lite sånt.
Nämnde det här på jobbet åt någon och den allra första frågan var ”Vad får du för det?”.
I min enfald började jag berätta om deras enorma generositet och gästfrihet, den helt fantastiska maten de bjöd i överflöd av och annat positivt som att bara få förmånen att komma nära en helt annan kultur, religion och inte minst det rätt svåra språket.
”Nej jag menar hur mycket får du betalt?”
Alltså jag måtte ha sett bra nog dum ut för en sån tanke hade liksom inte ens föresvävat mig, jag kände mig mer än rikligt belönad av att bara få vara med på deras resa in i ett nytt land med ett nytt språk de alla skulle lära sig och glädjen i deras ögon över att få umgås med vanliga svenskar och lära sig svenska seder och bruk.
Jag tillåter mig vägra tro att mammon faktiskt skulle kunna styra människors lust och behov att hjälpa medmänniskor som tvingats hit pga krig och andra fasor och ofta utsatts för saker vi blåögda svenskar inte ens i vår vildaste fantasi kan föreställa oss, utan tillskriver det okunnighetens konto.
Om jag bara kunde skulle jag vilja förmedla den känslan jag har av att ha varit med om detta till alla som kanske innerst inne vill men inte törs närma sig det där okända, att man ger så lite av sig själv och får så mycket tillbaka är nästan genant, för mig är det jag som är vinnare i detta.
Att utmana dina egna rädslor är det modigaste du kan göra.
onsdag 30 juli 2008
tisdag 29 juli 2008
Sabotage och BNP
Sabotage mot fartkameror för miljoner stod det som rubrik i ortsbladet för några dagar sen och det fick mig att fundera en smula.
Jag bor tydligen i något Vägverket kallar ”region mitt” innehållande Västernorrland, Jämtland, Dalarna (??) och Gästrikland och enligt artikeln är uppenbarligen dalmasar och gästrikar ena riktiga sabotörer som sågar ner och sprejar ner dessa så förhatliga tingestar i parti och minut.
I övriga ”region mitt” är vi minsann beskedligare och rädd om grejerna, skulle ju också kunna tydas som att fartöverträdelser är i princip omöjliga med tanke på vägstandarden här och att ingen bryr sig om att det kommit upp stolpar utan lysen efter vägarna.
Min omedelbara reflektion har egentligen lite med sabotage att göra utan snarare……….är vi blåsta, alltså grundlurade??
Jag har, oaktat ett visst mått av demens light, aldrig ens hört talas om att någon överhuvudtaget fått böter för fortkörning via dessa kameror.
Hur kan det ha sig?
Alltså mitt sociala kontaktnät är måhända inte störst i världshistorien men inte en säger en enda människa jag känner eller är bekant med har påstått sig fått en bot efter att ha passerat en dylika mackapär i en av staten förutbestämd för hög hastighet.
Fungerar de överhuvudtaget?
Jag kan erkänna att jag med berått mod susat fram i hastigheter som garanterat skulle ha renderat i omedelbart körkortsindragning, och passerat en hel dröse kameror utan det minsta tillstymmelse till reaktion varken då eller senare.
Skellefteå är en kommun där det minsann satsat på dessa urfula tingestar (hallå Vägverket, hört talas om design??) och fullständigt gödslat med dem runt om i kommunen och jag har pendlat förbi dem under en period för inte alls så länge sedan, passerat dem i allsköns (för höga) hastigheter och…………nada, zipp, nothing.
En fundering bara.
Annat som också fick mig att fundera var en annan artikel, i DN denna gång under rubriken: ”4 svenska stilikoner om sin sommarlook”.
Sällan för att inte säga aldrig bryr jag mig i sådant men blicken föll på en fråga en av dem fick om hur stort klädkonto han hade och svaret var ”ett mindre lands BNP, tyvärr”.
Alltså nu vet ju inte jag vilket land han åsyftade men på något sätt får jag för mig att det i vart fall handlade om ansenliga summor och i stort är det väl hans sak men………
I en värld där miljoner och åter miljoner barn, inte sällan föräldralösa, vaknar upp till en morgondag undrande om de kanske lyckas få sig lite mat idag också så de överlever till i morgon…………tänker en sådan här typ på att hans nyinköpta italienska handsydda skor kunde föda dem i månader?
Jag bara undrar.
Rolig sak att göra i en hiss full med folk:
Grimasera illa samtidigt som du klatschar dig i pannan och morrar lågt ”Håll käften, för fan, Håll käften allihop!”
Jag bor tydligen i något Vägverket kallar ”region mitt” innehållande Västernorrland, Jämtland, Dalarna (??) och Gästrikland och enligt artikeln är uppenbarligen dalmasar och gästrikar ena riktiga sabotörer som sågar ner och sprejar ner dessa så förhatliga tingestar i parti och minut.
I övriga ”region mitt” är vi minsann beskedligare och rädd om grejerna, skulle ju också kunna tydas som att fartöverträdelser är i princip omöjliga med tanke på vägstandarden här och att ingen bryr sig om att det kommit upp stolpar utan lysen efter vägarna.
Min omedelbara reflektion har egentligen lite med sabotage att göra utan snarare……….är vi blåsta, alltså grundlurade??
Jag har, oaktat ett visst mått av demens light, aldrig ens hört talas om att någon överhuvudtaget fått böter för fortkörning via dessa kameror.
Hur kan det ha sig?
Alltså mitt sociala kontaktnät är måhända inte störst i världshistorien men inte en säger en enda människa jag känner eller är bekant med har påstått sig fått en bot efter att ha passerat en dylika mackapär i en av staten förutbestämd för hög hastighet.
Fungerar de överhuvudtaget?
Jag kan erkänna att jag med berått mod susat fram i hastigheter som garanterat skulle ha renderat i omedelbart körkortsindragning, och passerat en hel dröse kameror utan det minsta tillstymmelse till reaktion varken då eller senare.
Skellefteå är en kommun där det minsann satsat på dessa urfula tingestar (hallå Vägverket, hört talas om design??) och fullständigt gödslat med dem runt om i kommunen och jag har pendlat förbi dem under en period för inte alls så länge sedan, passerat dem i allsköns (för höga) hastigheter och…………nada, zipp, nothing.
En fundering bara.
Annat som också fick mig att fundera var en annan artikel, i DN denna gång under rubriken: ”4 svenska stilikoner om sin sommarlook”.
Sällan för att inte säga aldrig bryr jag mig i sådant men blicken föll på en fråga en av dem fick om hur stort klädkonto han hade och svaret var ”ett mindre lands BNP, tyvärr”.
Alltså nu vet ju inte jag vilket land han åsyftade men på något sätt får jag för mig att det i vart fall handlade om ansenliga summor och i stort är det väl hans sak men………
I en värld där miljoner och åter miljoner barn, inte sällan föräldralösa, vaknar upp till en morgondag undrande om de kanske lyckas få sig lite mat idag också så de överlever till i morgon…………tänker en sådan här typ på att hans nyinköpta italienska handsydda skor kunde föda dem i månader?
Jag bara undrar.
Rolig sak att göra i en hiss full med folk:
Grimasera illa samtidigt som du klatschar dig i pannan och morrar lågt ”Håll käften, för fan, Håll käften allihop!”
måndag 28 juli 2008
Olycklig kärlek......och åska
Jag är kär!
Kär som en klockarekatt.
Och föremålet för min kärlek är ju hon med stort H, the one and only, hon som får mitt hjärta att smälta och att banka som en stångjärnshammare om vartannat.
Det var kärlek vid första ögonkastet från oss bägge två och att vi ville ha varandra var det inget snack om.
Vi möttes helt apropå en försommardag och hennes alldeles makalöst vackra mjukt böljande hår var det första som fick mig att haja till och när hon sen tittade på mig med sina vackra mörka ögon smalt jag fullständigt.
Hennes mamma som var med synade mig noga uppifrån och ner och allt eftersom hon kollade mig frågade hon om jag förstod vad jag egentligen gav mig in på.
Långsamt gick det naturligtvis upp för mig att jag aldrig skulle kunna ge henne vad hon förtjänade och med en enorm sorg i hjärtat tvingades jag inse detta faktum och lät henne gå till en som hade de rätta förutsättningarna.
Denna unga Newfoundlandstik var det i särklass vackraste hund jag sett och hade jag bara haft möjligheten hade jag köpt henne vad hon än hade kostat.
Jag har haft nuffar och alltid gillat dem, men de skulle vara svarta hade jag fått för mig och så kommer denna bedårande lilla tjej med sin mörkt chokladbruna lite lockiga päls och en fuktig svart nos och fullständigt tar andan ur mig.
Alltså jag kan motstå lusten att skaffa en valp hur lätt som helst hur söta de än är, inga som helst problem, har man inte förutsättningarna utan måste lämna dem hemma 9-10 timmar om dan ska man inte ha hund, punkt.
Men hon var som sagt något i särklass.
Och kär i henne är jag fortfarande.
Annat vackert var ett åskväder som härjade här i går kväll, inte en droppe regn från början utan bara ett skådespel av blixtar som lös upp natthimlen och dovt muller mest hela tiden.
Sen öppnade någon kranen och det inte regnade utan hällde ner i kanske 20 minuter innan det övergick i ett lugnt strilande för att sluta ganska snart..
Och vem ska ut i det allra värsta om inte min Ida, alltså när det hällde ner som allra värst så ska katten ut, vad är det för fel på den kissen?
Åskan höll i sig i säkert tre timmar och när jag gick och la mig vid pass två, halv tre kollade jag om fröken ville in, icke sa Nicke, låg platt som en pannkaka på plattorna ute och bara glodde på mig.
”Det viktigaste är inte alltid hur man har det, utan hur man tar det”
Kär som en klockarekatt.
Och föremålet för min kärlek är ju hon med stort H, the one and only, hon som får mitt hjärta att smälta och att banka som en stångjärnshammare om vartannat.
Det var kärlek vid första ögonkastet från oss bägge två och att vi ville ha varandra var det inget snack om.
Vi möttes helt apropå en försommardag och hennes alldeles makalöst vackra mjukt böljande hår var det första som fick mig att haja till och när hon sen tittade på mig med sina vackra mörka ögon smalt jag fullständigt.
Hennes mamma som var med synade mig noga uppifrån och ner och allt eftersom hon kollade mig frågade hon om jag förstod vad jag egentligen gav mig in på.
Långsamt gick det naturligtvis upp för mig att jag aldrig skulle kunna ge henne vad hon förtjänade och med en enorm sorg i hjärtat tvingades jag inse detta faktum och lät henne gå till en som hade de rätta förutsättningarna.
Denna unga Newfoundlandstik var det i särklass vackraste hund jag sett och hade jag bara haft möjligheten hade jag köpt henne vad hon än hade kostat.
Jag har haft nuffar och alltid gillat dem, men de skulle vara svarta hade jag fått för mig och så kommer denna bedårande lilla tjej med sin mörkt chokladbruna lite lockiga päls och en fuktig svart nos och fullständigt tar andan ur mig.
Alltså jag kan motstå lusten att skaffa en valp hur lätt som helst hur söta de än är, inga som helst problem, har man inte förutsättningarna utan måste lämna dem hemma 9-10 timmar om dan ska man inte ha hund, punkt.
Men hon var som sagt något i särklass.
Och kär i henne är jag fortfarande.
Annat vackert var ett åskväder som härjade här i går kväll, inte en droppe regn från början utan bara ett skådespel av blixtar som lös upp natthimlen och dovt muller mest hela tiden.
Sen öppnade någon kranen och det inte regnade utan hällde ner i kanske 20 minuter innan det övergick i ett lugnt strilande för att sluta ganska snart..
Och vem ska ut i det allra värsta om inte min Ida, alltså när det hällde ner som allra värst så ska katten ut, vad är det för fel på den kissen?
Åskan höll i sig i säkert tre timmar och när jag gick och la mig vid pass två, halv tre kollade jag om fröken ville in, icke sa Nicke, låg platt som en pannkaka på plattorna ute och bara glodde på mig.
”Det viktigaste är inte alltid hur man har det, utan hur man tar det”
söndag 27 juli 2008
Handla på nätet
Det hände en sak igår som är egentligen skrämmande och bör mana till eftertanke om man inte har 100 koll på vad ens barn sysslar med eller var man har sina kort.
Min 15-åring är lite av en datanörd, inte så att han grottar ner sig i spel och är och förblir asocial (vi föräldrar inbillar oss ju gärna så vilket är fullständigt fel), tvärtom han är enormt social och mer barnkär än vad jag någonsin inbillat mig.
Dessutom är han duktig på att bygga datorer och gör så åt sina kompisar, tvärtemot en bil så kan man komma fantastiskt billigt undan om man köper en dator i delar och plockar ihop den själv och det är ju en inte alls så oviktig sak för tonåringar.
Min dator är ju något slags arvegods från något av barnen och börjar på att ha gjort sitt och fast man påstår sig bara surfa på nätet och inget märkvärdigt behöver så visar sig omoderniteterna så fort man skaffar sig kringutrustning sååå….
Sonen fick i uppdrag när han var här nu i helgen at bygga ihop en till sin far, busenkelt uppdrag för honom så han totade ihop en beställning på något känt ställe på nätet gick till kassan och fyllde i sina uppgifter och jag langade fram ett kort (modernt värre här) fyllde i alla siffror som man gör och tjolahopp var det hela betalt och ska komma till veckan.
Frid och fröjd…….ingen som reagerar?
Alltså han är 15 år gammal, har fyllt i sina personuppgifter korrekt och betalar med ett kort det står mitt namn på!!!!!!!!!
Två fel av två möjliga.
Handla under 18? Icke tillåtet!
Kortkontroll? Nada!!
På måndag ska jag ringa företaget och fråga om det är vad de kallar för säkerhet.
Vilken idiot som helst kan alltså stjäla ett kort och beställa vad som helst i vilket namn som helst till ett utlämningsställe tex en konsumbutik i obygden där leg räknas som en förolämpning att be om.
Håll i korten, spärra dem fort som fan om ni blir av med dem och som en brasklapp lite bara så där på slutet, kolla telefonräkningen ofta.
En vän till mig fick en räkning på nästan femtusen där hennes 8 åring i oförstånd hade spelat på Blip och handlat låtsaspengar via mammas mobil och den vanliga.
To be coninued…….
Min 15-åring är lite av en datanörd, inte så att han grottar ner sig i spel och är och förblir asocial (vi föräldrar inbillar oss ju gärna så vilket är fullständigt fel), tvärtom han är enormt social och mer barnkär än vad jag någonsin inbillat mig.
Dessutom är han duktig på att bygga datorer och gör så åt sina kompisar, tvärtemot en bil så kan man komma fantastiskt billigt undan om man köper en dator i delar och plockar ihop den själv och det är ju en inte alls så oviktig sak för tonåringar.
Min dator är ju något slags arvegods från något av barnen och börjar på att ha gjort sitt och fast man påstår sig bara surfa på nätet och inget märkvärdigt behöver så visar sig omoderniteterna så fort man skaffar sig kringutrustning sååå….
Sonen fick i uppdrag när han var här nu i helgen at bygga ihop en till sin far, busenkelt uppdrag för honom så han totade ihop en beställning på något känt ställe på nätet gick till kassan och fyllde i sina uppgifter och jag langade fram ett kort (modernt värre här) fyllde i alla siffror som man gör och tjolahopp var det hela betalt och ska komma till veckan.
Frid och fröjd…….ingen som reagerar?
Alltså han är 15 år gammal, har fyllt i sina personuppgifter korrekt och betalar med ett kort det står mitt namn på!!!!!!!!!
Två fel av två möjliga.
Handla under 18? Icke tillåtet!
Kortkontroll? Nada!!
På måndag ska jag ringa företaget och fråga om det är vad de kallar för säkerhet.
Vilken idiot som helst kan alltså stjäla ett kort och beställa vad som helst i vilket namn som helst till ett utlämningsställe tex en konsumbutik i obygden där leg räknas som en förolämpning att be om.
Håll i korten, spärra dem fort som fan om ni blir av med dem och som en brasklapp lite bara så där på slutet, kolla telefonräkningen ofta.
En vän till mig fick en räkning på nästan femtusen där hennes 8 åring i oförstånd hade spelat på Blip och handlat låtsaspengar via mammas mobil och den vanliga.
To be coninued…….
lördag 26 juli 2008
Bortbyting
Det är varmt, varmt så in i Norden skulle man kunna säga för värmen här uppe i norra delen av Europa blir annorlunda på något vis än annorstädes………inte för att jag på något sätt kan berömma mig om att ha varit på särskilt många platser på jorden så egna jämförelser är kanske inte relevanta så.
Hur som haver så är det varmt som attan och solen bränner, i synnerhet på min lilla tös (barnbarnet) som har kopparfärgade fantastiska lockar och lite känslig hy då.
Röd blir hon stackar’n trots litervis med (blå??) solskyddsfaktor 20, så trots detta fantastiska väder huserar vi rätt mycket inomhus och ritar, tittar på film eller bara tokar oss.
Annars är jag som katter, värmeälskare, och fullständigt övertygad om att jag är en bortbyting från BB tiden, säkert som amen i kyrkan befann sig just kring tiden för min födelse en australiensiska på besök i gamla Svedala, födde sig ett gossebarn (förslagsvis jag då) som naturligtvis blev förväxlat med någon stackars nordbo som givetvis just nu svettas som en gris i Perth eller kanske Brisbane.
Medan jag då befinner mig i Norrland där somrarna är så korta att sparken används som trädgårdsmöbel och folk på fullaste allvar grenslar en snömoped i 25 gradig kyla och susar fram i svindlande, ännu mer kylande hastigheter och påstår att de njuter av det.
Sälsläkte muttrar jag och sitter inne och matar min vedspis i vild förtvivlan med fötterna djupt inne i dess ugn och förbannar vintern, kylan och kung Bore på samma gång.
Emigrationen är nära förestående och Australien eller Nya Zeeland ligger väldigt bra till för att få sig ytterligare en nordbo som innevånare.
Krasst är det i min värld enkelt, är det kallare ute än i frysboxen bor man på fel ställe!
I en fyraårings värld är livet busenkelt, möjligen undantaget de vuxnas korkade idéer om att glass, godis och chips inte är mat, insjöar är lika bra badställen som Paradisbadet (Öviksortens attraktion) och att fiskar, hur små de än må vara faktiskt inte bits.
Men blir man nu skjutsad till en insjö är det väl lika bra att man blöter sig (allt utom håret förstås) inte låtsas om fiskarna, för bada är ju hur som helst ganska kul.
Att sen farfar är så infernaliskt korkad att han inte begriper när han håller på att bli uppraggad av någon turistande mamma med tre småflickor är ju strängt taget hans bekymmer och lika bra är det, för det var ingen snäll tant, man fick inte springa på bryggan och hela tiden frågade hon mig vad jag hette……….det sa jag inte!
Hur som haver så är det varmt som attan och solen bränner, i synnerhet på min lilla tös (barnbarnet) som har kopparfärgade fantastiska lockar och lite känslig hy då.
Röd blir hon stackar’n trots litervis med (blå??) solskyddsfaktor 20, så trots detta fantastiska väder huserar vi rätt mycket inomhus och ritar, tittar på film eller bara tokar oss.
Annars är jag som katter, värmeälskare, och fullständigt övertygad om att jag är en bortbyting från BB tiden, säkert som amen i kyrkan befann sig just kring tiden för min födelse en australiensiska på besök i gamla Svedala, födde sig ett gossebarn (förslagsvis jag då) som naturligtvis blev förväxlat med någon stackars nordbo som givetvis just nu svettas som en gris i Perth eller kanske Brisbane.
Medan jag då befinner mig i Norrland där somrarna är så korta att sparken används som trädgårdsmöbel och folk på fullaste allvar grenslar en snömoped i 25 gradig kyla och susar fram i svindlande, ännu mer kylande hastigheter och påstår att de njuter av det.
Sälsläkte muttrar jag och sitter inne och matar min vedspis i vild förtvivlan med fötterna djupt inne i dess ugn och förbannar vintern, kylan och kung Bore på samma gång.
Emigrationen är nära förestående och Australien eller Nya Zeeland ligger väldigt bra till för att få sig ytterligare en nordbo som innevånare.
Krasst är det i min värld enkelt, är det kallare ute än i frysboxen bor man på fel ställe!
I en fyraårings värld är livet busenkelt, möjligen undantaget de vuxnas korkade idéer om att glass, godis och chips inte är mat, insjöar är lika bra badställen som Paradisbadet (Öviksortens attraktion) och att fiskar, hur små de än må vara faktiskt inte bits.
Men blir man nu skjutsad till en insjö är det väl lika bra att man blöter sig (allt utom håret förstås) inte låtsas om fiskarna, för bada är ju hur som helst ganska kul.
Att sen farfar är så infernaliskt korkad att han inte begriper när han håller på att bli uppraggad av någon turistande mamma med tre småflickor är ju strängt taget hans bekymmer och lika bra är det, för det var ingen snäll tant, man fick inte springa på bryggan och hela tiden frågade hon mig vad jag hette……….det sa jag inte!
torsdag 24 juli 2008
En bloddrypande historia....
Mitt högra knä krånglar lite emellanåt, gissar att det är menisken och att det kanske är dags att göra en sån där titthålsoperation igen och frisera den………tänkte jag.
Tittar lite dumt på bägge knäna och undrar lite så där vilket det egentligen var jag opererade, äh borde ju synas något ärr eller hur?
Jo tjena, ärr är uppenbarligen inte en bristvara på min lekamen och knäna i synnerhet så det gav ingen vidare värst ledtråd.
Ett kommer av en rätt korkad händelse som fullständigt höll på att skrämma skiten ur min fru, motorsågen kan jag ju traktera så skyddsbyxor är en onödig utgift, eller hur?
Egentligen börjar det hela sommaren innan, vi hade ju köpt ett hus intill ett berg, visserligen inget Mount Everest men fullt med gran………..höga som hus och många.
Skymmer solen på våren, alltså kapar vi ner ett gäng av de högsta, sagt och gjort, ringer en kompis som är utrustad med en motorsåg modell stor och sätter igång.
Ni fattar va?
Frun står där nere och påstår att det inte syns att vi kapar några träd överhuvudtaget så vi sågar och sågar och sågar……….
Jobbigt värre.
Till slut ser berget ut som ett värsta plockepinn av gran och diverse andra trädslag som ligger kors o tvärs mest överallt, det är lugnt, vi ska elda ved………så småningom, bara el-elementen kommer ut och jag ha installerat ett vattenburet system, vedpanna, kulvert och ackumulatortank, bla, bla.
Kompisen, som tyckte att det här med kvistning, och ta ner de i lämpliga bitar sågade träden var min uppgift önskade mig glatt lycka till och for hem glad i hågen med ett stort leende på läpparna.
Puuh…….
Så när nu andan föll på tog jag min såg och satte igång, långsamt gick det för mycket var det men så sommaren efter var det nästan slut, bara några träd kvar allra längst upp.
Ganska trött och tom i bollen sågar jag åt fel håll på en kvist och vips far eländet in i knät!!
Inser att detta är nog inte så hälsosamt alls och släpper vad jag har i händerna och tar mig ner och hemåt, tar en stund då, och inte vågar jag ens titta på knäet, ser ju revan och att det är otrevligt rött innanför och………vitt??
Kommer fram till farstubron, tar av mig ena stöveln och sen den andra…..hmm…..väldigt rött var det och lite yr i mössan känner jag mig, kikar försiktigt ner i stöveln…….jisses!
Häller ut eländet på bron, hur smart var det?
Ser ut som Stockholms blodbad.
Ingen hemma heller, nåja de kommer snart, jag går in och vilar lite, vågar fortfarande inte kolla ordentligt vad som egentligen är trasigt.
Kliver i alla fall ur overallen innanför dörren, dyngsur på höger byxben, blodet syns inte för overallen är mörkblå, mattan den landar på är dock i en betydligt ljusare färg och suger snabbt upp den röda granna färgen.
In i badrummet med blodet rinnande, fin rand genom hela hallen, glor dumt på knäet som nu pulserar och börjar göra ont ordentligt, får tag på första bästa handduk, ljusgul förstås och virar om eländet.
Stapplar in i vardagsrummet med ena strumpan indränkt i blod, snyggt, och kastar ikull mig på soffan med benet högt och somnar bums.
Vaknar av ett skrik……..hustrun och barnen hemma uppenbarligen!!
Blir lite hysteriskt ett tag innan alla har fått klart för sig att det nog mest är blod och att jag haft en attans tur eftersom det tog mest i knäskålen.
Har köpt skyddsbyxor ja!
Tittar lite dumt på bägge knäna och undrar lite så där vilket det egentligen var jag opererade, äh borde ju synas något ärr eller hur?
Jo tjena, ärr är uppenbarligen inte en bristvara på min lekamen och knäna i synnerhet så det gav ingen vidare värst ledtråd.
Ett kommer av en rätt korkad händelse som fullständigt höll på att skrämma skiten ur min fru, motorsågen kan jag ju traktera så skyddsbyxor är en onödig utgift, eller hur?
Egentligen börjar det hela sommaren innan, vi hade ju köpt ett hus intill ett berg, visserligen inget Mount Everest men fullt med gran………..höga som hus och många.
Skymmer solen på våren, alltså kapar vi ner ett gäng av de högsta, sagt och gjort, ringer en kompis som är utrustad med en motorsåg modell stor och sätter igång.
Ni fattar va?
Frun står där nere och påstår att det inte syns att vi kapar några träd överhuvudtaget så vi sågar och sågar och sågar……….
Jobbigt värre.
Till slut ser berget ut som ett värsta plockepinn av gran och diverse andra trädslag som ligger kors o tvärs mest överallt, det är lugnt, vi ska elda ved………så småningom, bara el-elementen kommer ut och jag ha installerat ett vattenburet system, vedpanna, kulvert och ackumulatortank, bla, bla.
Kompisen, som tyckte att det här med kvistning, och ta ner de i lämpliga bitar sågade träden var min uppgift önskade mig glatt lycka till och for hem glad i hågen med ett stort leende på läpparna.
Puuh…….
Så när nu andan föll på tog jag min såg och satte igång, långsamt gick det för mycket var det men så sommaren efter var det nästan slut, bara några träd kvar allra längst upp.
Ganska trött och tom i bollen sågar jag åt fel håll på en kvist och vips far eländet in i knät!!
Inser att detta är nog inte så hälsosamt alls och släpper vad jag har i händerna och tar mig ner och hemåt, tar en stund då, och inte vågar jag ens titta på knäet, ser ju revan och att det är otrevligt rött innanför och………vitt??
Kommer fram till farstubron, tar av mig ena stöveln och sen den andra…..hmm…..väldigt rött var det och lite yr i mössan känner jag mig, kikar försiktigt ner i stöveln…….jisses!
Häller ut eländet på bron, hur smart var det?
Ser ut som Stockholms blodbad.
Ingen hemma heller, nåja de kommer snart, jag går in och vilar lite, vågar fortfarande inte kolla ordentligt vad som egentligen är trasigt.
Kliver i alla fall ur overallen innanför dörren, dyngsur på höger byxben, blodet syns inte för overallen är mörkblå, mattan den landar på är dock i en betydligt ljusare färg och suger snabbt upp den röda granna färgen.
In i badrummet med blodet rinnande, fin rand genom hela hallen, glor dumt på knäet som nu pulserar och börjar göra ont ordentligt, får tag på första bästa handduk, ljusgul förstås och virar om eländet.
Stapplar in i vardagsrummet med ena strumpan indränkt i blod, snyggt, och kastar ikull mig på soffan med benet högt och somnar bums.
Vaknar av ett skrik……..hustrun och barnen hemma uppenbarligen!!
Blir lite hysteriskt ett tag innan alla har fått klart för sig att det nog mest är blod och att jag haft en attans tur eftersom det tog mest i knäskålen.
Har köpt skyddsbyxor ja!
tisdag 22 juli 2008
Upphittat.........ett stycke spanjor
Trots 15 miljardersprojektet Botniabanan, en 19 mil lång järnväg mellan Sundsvall och Umeå där man ska kunna susa fram i 250 km i timmen (vadan denna brådska?) så har lilla Övik ännu ingen järnvägsstation.
Ska man åka tåg hit så får man åka till en ort som heter Mellansel 4 mil från stan och ta buss eller taxi sista biten och någon djuping har bestämt att man måste beställa taxin senast klockan 19 dagen innan!!
Alltnog väl för oss läskunniga svenskar som trakterar världsspråket Svenska men hur ska en stackars spanjor som bestämt sig för att besöka vårt vackra land i akt och mening att finna sig en bostad att flytta till då han tycker att det är för varmt i Spanien (jo ni läste rätt, kan ju låta underligt för oss nordbor då men likväl sant) och inte begriper ett smack av den rotvälska (svenska) Veolia skriver sina instruktioner på till sina resenärer.
Jag hade av någon outgrundlig anledning en bil parkerad på denna järnvägsstation i fjol och for med en bekant för att hämta den en söndag eftermiddag och bäst jag stod där och bytte till vinterdäck på den för att kunna ta mig hem i det norrländska vinterlandskapet hör jag en dam som ropar på mig.
Kollar runt lite och får syn på en människa som kommer springande mot mig och med andan i halsen frågar mig om jag ska till stan.
Nja, jag bor ju inte där då men vill du ha skjuts så nog kan jag åka dit.
Inte ville hon åka någonstans men hon hade en spanjor som satt i väntrummet och såg bortkommen ut och inte tog sig någonstans för alla bussar hade gått och taxin som hämtat tågpassagerarna som beställt dan innan vägrade att ta med honom om han inte luskade fram en femhundring!!
Han hade suttit där sedan någon gång på morgonen, minst 9 timmar iaf.
Jag travar in till honom och undrar vad som står på, lyckligtvis talar han lite knagglig engelska men klart bättre än min ickeexisterande spanska.
Han visar sin biljett där det mycket riktigt står att han ska få åka taxi från stationen till stan och att han har betalt för det, inom parentes står det dock, måste beställas före 19 dan innan, på svenska förstås.
Alltså killen har fått sina biljetter skickade till sig i Spanien via någon resebyrå på nätet och hur Veolia som ju står för tågtransporterna här uppe kan komma på den ljusa iden att de tror att varenda spanjor ska kunna begripa vad som står på en biljett de skickar om de skriver den på svenska övergår ju min fattningsförmåga.
Provar att ringa dem och kors i taket en människa svarar och efter en halv evighet konstaterar hon att killen skulle ha fått åka med till stan med taxin, någon har gjort fel!!
Jaha, så då ringer vi väl taxi då?
Gör du så och hälsa från mig säger människan.
Sagt och gjort.
Hej. Jo du förstår att jag har hittat en spanjor ni har glömt på järnvägsstationen, kan ni komma och hämta honom eller?
Jajamen, fast det kostar ju en femhundring.
Ja men ni har ju glömt bort honom, ska han stå för det eller?
Nä vi har inte gjort något fel alls, chauffören kollade på hans biljett och visst stod det att han skulle få åka men det hade inte vi fått besked om så vi hade inte plats för honom.
????????
Öhh, kan man inte bara skicka en bil till då och lösa det sen med Veolia?
Nä så funkar det inte, vi kan ju inte hämta hela världen bara för att det står så på deras biljett?
Öhh….?? Service??
Kommunikation?
Inser ju att detta är fullständigt meningslöst och placerar killen i bilen och beger mig till stan med honom, hittar vandrarhemmet och installerar honom där och ringer sen Veolia.
Samma människa i luren som förra gången, förklarar hur det blivit och säger åt henne att fixa en middag åt killen som plåster på såren, stackaren har ju för sjutton gubbar inte fått äta ens på hela dan.
Ja jo det ska vi väl kunna ordna säger hon.
Detta är nu 8 månader sen och än har jag inte sett röken av vare sig det ena eller det andra och inte heller spanjoren som jag höll kontakten med ett bra tag efteråt.
För allt jag vet kan han ju sitta bortglömd på någon annan järnvägsstation, någon som ser honom kan ni ju ringa Veolia!!
Ska man åka tåg hit så får man åka till en ort som heter Mellansel 4 mil från stan och ta buss eller taxi sista biten och någon djuping har bestämt att man måste beställa taxin senast klockan 19 dagen innan!!
Alltnog väl för oss läskunniga svenskar som trakterar världsspråket Svenska men hur ska en stackars spanjor som bestämt sig för att besöka vårt vackra land i akt och mening att finna sig en bostad att flytta till då han tycker att det är för varmt i Spanien (jo ni läste rätt, kan ju låta underligt för oss nordbor då men likväl sant) och inte begriper ett smack av den rotvälska (svenska) Veolia skriver sina instruktioner på till sina resenärer.
Jag hade av någon outgrundlig anledning en bil parkerad på denna järnvägsstation i fjol och for med en bekant för att hämta den en söndag eftermiddag och bäst jag stod där och bytte till vinterdäck på den för att kunna ta mig hem i det norrländska vinterlandskapet hör jag en dam som ropar på mig.
Kollar runt lite och får syn på en människa som kommer springande mot mig och med andan i halsen frågar mig om jag ska till stan.
Nja, jag bor ju inte där då men vill du ha skjuts så nog kan jag åka dit.
Inte ville hon åka någonstans men hon hade en spanjor som satt i väntrummet och såg bortkommen ut och inte tog sig någonstans för alla bussar hade gått och taxin som hämtat tågpassagerarna som beställt dan innan vägrade att ta med honom om han inte luskade fram en femhundring!!
Han hade suttit där sedan någon gång på morgonen, minst 9 timmar iaf.
Jag travar in till honom och undrar vad som står på, lyckligtvis talar han lite knagglig engelska men klart bättre än min ickeexisterande spanska.
Han visar sin biljett där det mycket riktigt står att han ska få åka taxi från stationen till stan och att han har betalt för det, inom parentes står det dock, måste beställas före 19 dan innan, på svenska förstås.
Alltså killen har fått sina biljetter skickade till sig i Spanien via någon resebyrå på nätet och hur Veolia som ju står för tågtransporterna här uppe kan komma på den ljusa iden att de tror att varenda spanjor ska kunna begripa vad som står på en biljett de skickar om de skriver den på svenska övergår ju min fattningsförmåga.
Provar att ringa dem och kors i taket en människa svarar och efter en halv evighet konstaterar hon att killen skulle ha fått åka med till stan med taxin, någon har gjort fel!!
Jaha, så då ringer vi väl taxi då?
Gör du så och hälsa från mig säger människan.
Sagt och gjort.
Hej. Jo du förstår att jag har hittat en spanjor ni har glömt på järnvägsstationen, kan ni komma och hämta honom eller?
Jajamen, fast det kostar ju en femhundring.
Ja men ni har ju glömt bort honom, ska han stå för det eller?
Nä vi har inte gjort något fel alls, chauffören kollade på hans biljett och visst stod det att han skulle få åka men det hade inte vi fått besked om så vi hade inte plats för honom.
????????
Öhh, kan man inte bara skicka en bil till då och lösa det sen med Veolia?
Nä så funkar det inte, vi kan ju inte hämta hela världen bara för att det står så på deras biljett?
Öhh….?? Service??
Kommunikation?
Inser ju att detta är fullständigt meningslöst och placerar killen i bilen och beger mig till stan med honom, hittar vandrarhemmet och installerar honom där och ringer sen Veolia.
Samma människa i luren som förra gången, förklarar hur det blivit och säger åt henne att fixa en middag åt killen som plåster på såren, stackaren har ju för sjutton gubbar inte fått äta ens på hela dan.
Ja jo det ska vi väl kunna ordna säger hon.
Detta är nu 8 månader sen och än har jag inte sett röken av vare sig det ena eller det andra och inte heller spanjoren som jag höll kontakten med ett bra tag efteråt.
För allt jag vet kan han ju sitta bortglömd på någon annan järnvägsstation, någon som ser honom kan ni ju ringa Veolia!!
måndag 21 juli 2008
Positivism
Positivism var det ja, så nu ska jag återupprätta Glocalnets rykte lite, inte som ett företag med osedvanligt god service, långt därifrån, utan för att de har haft den goda smaken att anställa en synnerligen trevlig människa på kundsupporten varifrån jag fick ett svar på mina frågor via mejl igår.
Med fördomsspjället på högsta nivå påstår jag att hon, för en sådan var det, med det fantastiskt vackra utländsktklingande namnet nog insupit sin servicemind annorstädes än i Svedala.
I sak fick jag nu inget adsl fortare än de stipulerade 30 arbetsdagarna men jag fick svar på frågan varför jag skulle betala för en månads adsl som jag inte hade, vilket jag alltså inte skulle.
Avdrag sker när de vet exakt hur många dagar jag varit utan!
Hmm….räntan på alla de som flyttar och betalar i förväg………bla, bla…!!
Nåja positivism.
Vad lite det egentligen behövs för att vi människor ska bli nöjda och glada, ett vänligt bemötande, några trevliga rader, ett leende………visst är det enkelt ?
Annat trevligt är auktioner, gärna i en by långt bortom ära och redlighet, man följer en snitslad bana av små handskrivna skyltar som sitter på de mest besynnerliga ställen och så helt plötsligt befinner man sig på en nyslagen lägda (åker för er sörlänningar) där man förväntas parkera sin moderna bil med en markfrigång på max tre centimeter.
Inte sällan tar gräset eld på grund av någon katalysator som ju tenderar att bli varmare än min vedspis, kör man som jag en -70:as Volvo 142 är inte detta ett problem dock.
En vanlig hederlig bondauktion tar tid så man bör avsätta en hel dag, alltså medtages matsäck, något att sitta på och en tjock plånbok, kort tar de ej……..så lämna bröllopskortet hemma.
Auktionister måste vara ett släkte för sig och ofta med ett ytterst välsmort munläder som inte bara förtäljer vad som faktiskt auktioneras ut (inte alltid så enkelt att förstå) utan också har någon lite historia runt detsamma.
Det är som ett folknöje och skratten sprudlar oftast över den norrländska nejden.
Populära utropare får ju ofta fara runt på en massa auktioner för de drar ju folk och ju mer människor ju högre bud, busenkelt.
Sen finns det de som kanske borde fundera ett tag över sitt yrkesval, alla är inte ämnade att agera utropare och nu kommer en liten historia om en sådan människa.
Jag har varit på två auktioner med denna kvinna som utropare, hon driver eget i så motto att hon har köpt in godset hon försäljer och har uppenbarligen sin egen filosofi om prissättningen, för det är inte självklart att de sista bud som läggs på hennes auktioner godtas!!!
Alltså det här blir ju lite märkligt, jag budade på en hammock häromsistens, en hemmasnickrad sak som inte var komplett men fin på sitt sätt så den ville jag ha.
Sista budet var mitt, 250 spänn, ingen sa något mer, då säger människan att hon vill ha mer för hammocken och godtar inte mitt bud utan övergår till nästa pryl!!!
Och jag var minsann inte ensam om detta, flera saker låg i en hög runt henne som hon inte tyckte folk gav tillräckligt för, en sak hade ju varit om man faktiskt säger ifrån redan från början att den här är det ett lägsta bud på si eller så mycket, någon slags acceptans hade man ju kunnat haft då.
Men det är ju liksom inte så en auktion går till, i vart fall inte en bondauktion i utmarkerna, det är ju ett slags chansning där man kan både vinna och förlora.
Nu blev ju den här auktionen rent farsartad och folk både blev förbannande och for därifrån och somliga budade och när hon väl klubbat tog de tillbaka sina bud.
En man köpte en hel hoper pinnstolar till någon hembygdsgård och som det brukar vara så satt ju folk på dem tills de blev sålda, karlen for i väg och hämtade bil och släp men då säger människan att han inte får hämta dem förrän auktionen är slut!!!
Folk har ju ingenstans att sitta om du tar med dem nu fattar du väl.
”Min” hammock kom det en gubbe bärande på när jag var på väg hem, jag frågade honom vad han gett för den, 300:- svarade han och då hade han bara frågat vad den kostade, den gick aldrig på bud.
Mycket ska man vara med om.
Trots allt en ganska kul upplevelse även om jag nog kommer att kolla lite mer noggrant vem som är utropare nästa gång.
Vill man tjäna pengar på en auktion ska man sälja kaffe, dricka och korv……..och inte minst sätta upp en bajamaja!! Är det inkomster är det utgifter, så enkelt är det.
Värdelöst vetande: en fluga spyr varje gång den landar, ibland äter den upp det den spyr, oftast inte utan lämnar det där den landar, på bestick, tallrikar, kläder, fjärrkontrollen.
Med fördomsspjället på högsta nivå påstår jag att hon, för en sådan var det, med det fantastiskt vackra utländsktklingande namnet nog insupit sin servicemind annorstädes än i Svedala.
I sak fick jag nu inget adsl fortare än de stipulerade 30 arbetsdagarna men jag fick svar på frågan varför jag skulle betala för en månads adsl som jag inte hade, vilket jag alltså inte skulle.
Avdrag sker när de vet exakt hur många dagar jag varit utan!
Hmm….räntan på alla de som flyttar och betalar i förväg………bla, bla…!!
Nåja positivism.
Vad lite det egentligen behövs för att vi människor ska bli nöjda och glada, ett vänligt bemötande, några trevliga rader, ett leende………visst är det enkelt ?
Annat trevligt är auktioner, gärna i en by långt bortom ära och redlighet, man följer en snitslad bana av små handskrivna skyltar som sitter på de mest besynnerliga ställen och så helt plötsligt befinner man sig på en nyslagen lägda (åker för er sörlänningar) där man förväntas parkera sin moderna bil med en markfrigång på max tre centimeter.
Inte sällan tar gräset eld på grund av någon katalysator som ju tenderar att bli varmare än min vedspis, kör man som jag en -70:as Volvo 142 är inte detta ett problem dock.
En vanlig hederlig bondauktion tar tid så man bör avsätta en hel dag, alltså medtages matsäck, något att sitta på och en tjock plånbok, kort tar de ej……..så lämna bröllopskortet hemma.
Auktionister måste vara ett släkte för sig och ofta med ett ytterst välsmort munläder som inte bara förtäljer vad som faktiskt auktioneras ut (inte alltid så enkelt att förstå) utan också har någon lite historia runt detsamma.
Det är som ett folknöje och skratten sprudlar oftast över den norrländska nejden.
Populära utropare får ju ofta fara runt på en massa auktioner för de drar ju folk och ju mer människor ju högre bud, busenkelt.
Sen finns det de som kanske borde fundera ett tag över sitt yrkesval, alla är inte ämnade att agera utropare och nu kommer en liten historia om en sådan människa.
Jag har varit på två auktioner med denna kvinna som utropare, hon driver eget i så motto att hon har köpt in godset hon försäljer och har uppenbarligen sin egen filosofi om prissättningen, för det är inte självklart att de sista bud som läggs på hennes auktioner godtas!!!
Alltså det här blir ju lite märkligt, jag budade på en hammock häromsistens, en hemmasnickrad sak som inte var komplett men fin på sitt sätt så den ville jag ha.
Sista budet var mitt, 250 spänn, ingen sa något mer, då säger människan att hon vill ha mer för hammocken och godtar inte mitt bud utan övergår till nästa pryl!!!
Och jag var minsann inte ensam om detta, flera saker låg i en hög runt henne som hon inte tyckte folk gav tillräckligt för, en sak hade ju varit om man faktiskt säger ifrån redan från början att den här är det ett lägsta bud på si eller så mycket, någon slags acceptans hade man ju kunnat haft då.
Men det är ju liksom inte så en auktion går till, i vart fall inte en bondauktion i utmarkerna, det är ju ett slags chansning där man kan både vinna och förlora.
Nu blev ju den här auktionen rent farsartad och folk både blev förbannande och for därifrån och somliga budade och när hon väl klubbat tog de tillbaka sina bud.
En man köpte en hel hoper pinnstolar till någon hembygdsgård och som det brukar vara så satt ju folk på dem tills de blev sålda, karlen for i väg och hämtade bil och släp men då säger människan att han inte får hämta dem förrän auktionen är slut!!!
Folk har ju ingenstans att sitta om du tar med dem nu fattar du väl.
”Min” hammock kom det en gubbe bärande på när jag var på väg hem, jag frågade honom vad han gett för den, 300:- svarade han och då hade han bara frågat vad den kostade, den gick aldrig på bud.
Mycket ska man vara med om.
Trots allt en ganska kul upplevelse även om jag nog kommer att kolla lite mer noggrant vem som är utropare nästa gång.
Vill man tjäna pengar på en auktion ska man sälja kaffe, dricka och korv……..och inte minst sätta upp en bajamaja!! Är det inkomster är det utgifter, så enkelt är det.
Värdelöst vetande: en fluga spyr varje gång den landar, ibland äter den upp det den spyr, oftast inte utan lämnar det där den landar, på bestick, tallrikar, kläder, fjärrkontrollen.
söndag 20 juli 2008
Ålder, Död och annat elände...
Tid och ålder är ena märkliga företeelser, jag är på mitt femtionde år och för somliga på jobbet som sett mig där sedan jag var en uppkäftig pojkvasker på 16 körandes packmoppe som en blådåre, tanka densamma med en tänd cigarett dinglandes i mungipan (!!!!) och sätta dragsmällare på allt som rördes så att det small jämt och stundigt som min lille (??) son jämt sa, är jag fortfarande en pojkvasker och blir inte sällan kallad grabben på jobbet av dem.
För mitt bedårande lilla barnbarn som blir fyra nu i höst är jag ju sååå gammal att jag bara måste ha upplevt dinosaurierna, mammutarna och annat läskigt, förstås.
För mina barns kompisar har jag nog varit en lite farlig typ, långhårig, körandes ytterst suspekta bilar de aldrig hört talas om, alltid en kniv dinglande i bältet, alltid en cigarett bakom ena örat och klädd som en slashas med trasiga jeans, flanellskjorta och träskor.
Alltid skramlade om mig också för jag hade fickorna fulla med spik, skruv och diverse stängselattiraljer och inte sällan stickande koskit, får eller något annat mysko.
Mina barn kallade mig bara sär.
Men ålder var det, alltså folk i min ålder dör faktiskt, ett faktum man kanske inte tänker på så där i vardagslag men så är det, de får krämpor och sjukdomar och trillar av pinn i en aldrig sinande ström.
Häromåret bevittnade jag en av mina allra bästa vänner dö i cancer, världen snällaste brumbjörn som alltid hade tid för en, ställde upp på allt tokigt och vist och hade ett kontaktnät som inte var av denna världen.
Skrotsamlare av stora mått var han, for han på skroten för att köpa ett baklyse till någon av sina bilar så kunde han komma hem med fem traktorer från när Adam var ung, Ford skulle det vara, fanns det 23 traktorer i byn hade han 17……..inte för att så många gick men det var ju hans grej och när han skulle bli pensionär skulle han meka ihop dem.
Stor var han, på alla sätt, vägde runt hundringen och på tok för stark för sin rygg som fick ta smällar stup i kvarten, opererad för diskbråck och sånt.
När han skördade hö till sina och tjejernas hästar sa det bara pang, någon hjärntumör som tryckte sönder något så han stöp som en klubbad och sen gick det bara utför.
Han fick en tid till men tynade ju bort som denna djävulska sjukdom tenderar att göra med folk, att bevittna denna kraftkarl fullständigt tyna bort gjorde så fruktansvärt ont i mig.
Sista gången jag träffade honom var i hans hem ca 14 dagar innan han dog, då säger han åt mig att han inte vill att jag kommer mer för han känner att det är på väg och att han förändras och blir elak, han vill inte att jag ska se och minnas honom så.
Trots denna vansinnigt bisarra situation skämtade och skrattade vi så tårarna sprutade om hur han minsann nu skulle få all tid i världen att faktiskt göra det han helst av allt ville göra, meka med sina kära traktorer.
Han hade beställt en bra plats i Fordhimlen sa han och jag vet att han fick en också.
Fan vad jag saknar dig Tomas.
Just nu kämpar en annan av mina närstående mot samma djävulska sjukdom, jag är inte religiös men jag ber en bön att du orkar kämpa emot och jag tror det lyckas.
Flera andra jag känner har också gått bort relativt nyligen men det har oftast gått ganska fort, bilolycka, hjärtattack eller annat konstigt man kan dö av.
Allt detta får mig lite att fundera över hur vi människor hanterar döden och kanske framförallt de efterlevande, man får inte fly sorgen och det är inte så svårt som man inbillar sig att prata med de som bär på sorg.
Slå en pling bara, tala om att du finns för dem, behövs inte mer.
Ofta finns det gemensamma beröringspunkter, man sörjer kanske sin arbetskamrat som var den som dog och min erfarenhet är att de närmast sörjande vill verkligen veta att fler också sörjer personen.
Svenska språket har inget bra ord för att uttrycka att man känner med de som bär på sorg, visst jag beklagar sorgen, men hur klumpigt låter inte det?
I Norge har man gjort det lätt för sig, ett ord, kondolerar………..enkelt och säger allt.
Tårar av skratt är inte salta.
För mitt bedårande lilla barnbarn som blir fyra nu i höst är jag ju sååå gammal att jag bara måste ha upplevt dinosaurierna, mammutarna och annat läskigt, förstås.
För mina barns kompisar har jag nog varit en lite farlig typ, långhårig, körandes ytterst suspekta bilar de aldrig hört talas om, alltid en kniv dinglande i bältet, alltid en cigarett bakom ena örat och klädd som en slashas med trasiga jeans, flanellskjorta och träskor.
Alltid skramlade om mig också för jag hade fickorna fulla med spik, skruv och diverse stängselattiraljer och inte sällan stickande koskit, får eller något annat mysko.
Mina barn kallade mig bara sär.
Men ålder var det, alltså folk i min ålder dör faktiskt, ett faktum man kanske inte tänker på så där i vardagslag men så är det, de får krämpor och sjukdomar och trillar av pinn i en aldrig sinande ström.
Häromåret bevittnade jag en av mina allra bästa vänner dö i cancer, världen snällaste brumbjörn som alltid hade tid för en, ställde upp på allt tokigt och vist och hade ett kontaktnät som inte var av denna världen.
Skrotsamlare av stora mått var han, for han på skroten för att köpa ett baklyse till någon av sina bilar så kunde han komma hem med fem traktorer från när Adam var ung, Ford skulle det vara, fanns det 23 traktorer i byn hade han 17……..inte för att så många gick men det var ju hans grej och när han skulle bli pensionär skulle han meka ihop dem.
Stor var han, på alla sätt, vägde runt hundringen och på tok för stark för sin rygg som fick ta smällar stup i kvarten, opererad för diskbråck och sånt.
När han skördade hö till sina och tjejernas hästar sa det bara pang, någon hjärntumör som tryckte sönder något så han stöp som en klubbad och sen gick det bara utför.
Han fick en tid till men tynade ju bort som denna djävulska sjukdom tenderar att göra med folk, att bevittna denna kraftkarl fullständigt tyna bort gjorde så fruktansvärt ont i mig.
Sista gången jag träffade honom var i hans hem ca 14 dagar innan han dog, då säger han åt mig att han inte vill att jag kommer mer för han känner att det är på väg och att han förändras och blir elak, han vill inte att jag ska se och minnas honom så.
Trots denna vansinnigt bisarra situation skämtade och skrattade vi så tårarna sprutade om hur han minsann nu skulle få all tid i världen att faktiskt göra det han helst av allt ville göra, meka med sina kära traktorer.
Han hade beställt en bra plats i Fordhimlen sa han och jag vet att han fick en också.
Fan vad jag saknar dig Tomas.
Just nu kämpar en annan av mina närstående mot samma djävulska sjukdom, jag är inte religiös men jag ber en bön att du orkar kämpa emot och jag tror det lyckas.
Flera andra jag känner har också gått bort relativt nyligen men det har oftast gått ganska fort, bilolycka, hjärtattack eller annat konstigt man kan dö av.
Allt detta får mig lite att fundera över hur vi människor hanterar döden och kanske framförallt de efterlevande, man får inte fly sorgen och det är inte så svårt som man inbillar sig att prata med de som bär på sorg.
Slå en pling bara, tala om att du finns för dem, behövs inte mer.
Ofta finns det gemensamma beröringspunkter, man sörjer kanske sin arbetskamrat som var den som dog och min erfarenhet är att de närmast sörjande vill verkligen veta att fler också sörjer personen.
Svenska språket har inget bra ord för att uttrycka att man känner med de som bär på sorg, visst jag beklagar sorgen, men hur klumpigt låter inte det?
I Norge har man gjort det lätt för sig, ett ord, kondolerar………..enkelt och säger allt.
Tårar av skratt är inte salta.
Jag är kär i internet
Så sa jag till en vän idag och jag menar det verkligen (trots modem, djävla Glocalnet) för det ger mig tillbaka tron på mänskligheten som allehanda nyhetsprogram gör sitt allra bästa för att förstöra genom att fullständigt frossa i människor som gör andra illa.
Finns det verkligen inte glada nyheter?
Googlade på love poems idag, fattar ni hur mycket vackert folk och jag menar vanliga människor skriver?
Allt är måhända inte stöpt i formar och mallar som passar in i etablissemangets ramar men vadå, alla är inte världsmästare på att skriva och det är ju inte heller det som är vitsen.
Vitsen är att man kan glädja någon med fina ord, förmedla känslor med dem och sprida dem så att andra kan läsa och låta sig inspireras.
Samma är det om man letar musik, olaglig nedladdning vem fan behöver det?
Det finns miljoner och åter miljoner låtar för alla, helt gratis och väldigt lagligt att ladda ner, folk som vill höras ger bort det, visst i någon förhoppning om att kanske bli kända men so what?
Ni ska veta att det finns hundrafallt med bättre musik som aldrig är utgivit än det som är det.
Internet är fantastiskt om man bara utnyttjar det på rätt sätt, skippa de här stora sajterna med reklam så man baxnar (och med modem fullständigt omöjliga) och leta istället på andra ställen ska ni få se.
Det finns människor som lägger ner själ och hjärta i sina sidor och delar med sig av sina visdomsord, låtar och allt annat ni kan drömma om.
Har man ett underfundigt fel på sin bil som verkstaden påstår kostar skjortan, gå ut och kolla på nätet först, finns communities om allt där man kan få svar på det mesta och det kostar ingenting utom lite tid och helst feedback.
Källkritik……Internet må vara fantastiskt men ta inget för givet, kolla gärna två gånger, särskilt alla mejl man får som vill att man skriver under på den ena mer befängda historien än den andra.
I regel är det antingen gammalt som gatan eller bluff och i värsta fall ett sätt att samla in giltiga mejladresser.
Sunt bondförnuft behövs alltså.
Jag handlar skivor rätt ofta från andra sida Atlanten, billigt som attan och aldrig några som helst bekymmer med att handla med kort………ledsen svenska företag som handlar med skivor och annat, er prissättning lämnar en del i övrigt att önska och leveranstiderna????
Ett skämt!!!
Jag har fått hem skivor på två dagar från landet i väster!!
Och fått vänta i evigheter från Sverige!
Det här bloggandet är ju en märklig företeelse, finns ju överallt och det är ju kanon, men varför gnälls det så mycket?
Kan man inte nyansera sitt skrivande lite iaf.
Jag lovar att försöka skriva så positivt det bara går………efter min förmåga, naturligtvis kommer jag också att gnälla över reklam, taskig service hos vissa bredbandsbolag!!! Och annat men det finns positiva saker också här i världen.
Jag får för mig att man tom skulle kunna starta en gratistidning med bara positiva nyheter, se där en idé ni får gratis, skulle gissa att många är hjärtinnerligt trötta på eländes rapportering som man matas med ideligen vare sig man vill det eller ej.
En gråtlåt: Too Late av Fisher finns på ”upper&downers” cd2
Vill man behålla den sinnesstämmningen tar man hela cd2………….djävligt bra musik, ursäkta franskan.
Finns det verkligen inte glada nyheter?
Googlade på love poems idag, fattar ni hur mycket vackert folk och jag menar vanliga människor skriver?
Allt är måhända inte stöpt i formar och mallar som passar in i etablissemangets ramar men vadå, alla är inte världsmästare på att skriva och det är ju inte heller det som är vitsen.
Vitsen är att man kan glädja någon med fina ord, förmedla känslor med dem och sprida dem så att andra kan läsa och låta sig inspireras.
Samma är det om man letar musik, olaglig nedladdning vem fan behöver det?
Det finns miljoner och åter miljoner låtar för alla, helt gratis och väldigt lagligt att ladda ner, folk som vill höras ger bort det, visst i någon förhoppning om att kanske bli kända men so what?
Ni ska veta att det finns hundrafallt med bättre musik som aldrig är utgivit än det som är det.
Internet är fantastiskt om man bara utnyttjar det på rätt sätt, skippa de här stora sajterna med reklam så man baxnar (och med modem fullständigt omöjliga) och leta istället på andra ställen ska ni få se.
Det finns människor som lägger ner själ och hjärta i sina sidor och delar med sig av sina visdomsord, låtar och allt annat ni kan drömma om.
Har man ett underfundigt fel på sin bil som verkstaden påstår kostar skjortan, gå ut och kolla på nätet först, finns communities om allt där man kan få svar på det mesta och det kostar ingenting utom lite tid och helst feedback.
Källkritik……Internet må vara fantastiskt men ta inget för givet, kolla gärna två gånger, särskilt alla mejl man får som vill att man skriver under på den ena mer befängda historien än den andra.
I regel är det antingen gammalt som gatan eller bluff och i värsta fall ett sätt att samla in giltiga mejladresser.
Sunt bondförnuft behövs alltså.
Jag handlar skivor rätt ofta från andra sida Atlanten, billigt som attan och aldrig några som helst bekymmer med att handla med kort………ledsen svenska företag som handlar med skivor och annat, er prissättning lämnar en del i övrigt att önska och leveranstiderna????
Ett skämt!!!
Jag har fått hem skivor på två dagar från landet i väster!!
Och fått vänta i evigheter från Sverige!
Det här bloggandet är ju en märklig företeelse, finns ju överallt och det är ju kanon, men varför gnälls det så mycket?
Kan man inte nyansera sitt skrivande lite iaf.
Jag lovar att försöka skriva så positivt det bara går………efter min förmåga, naturligtvis kommer jag också att gnälla över reklam, taskig service hos vissa bredbandsbolag!!! Och annat men det finns positiva saker också här i världen.
Jag får för mig att man tom skulle kunna starta en gratistidning med bara positiva nyheter, se där en idé ni får gratis, skulle gissa att många är hjärtinnerligt trötta på eländes rapportering som man matas med ideligen vare sig man vill det eller ej.
En gråtlåt: Too Late av Fisher finns på ”upper&downers” cd2
Vill man behålla den sinnesstämmningen tar man hela cd2………….djävligt bra musik, ursäkta franskan.
lördag 19 juli 2008
NIX
Jag har bytt telefonnummer (se under Glocalnet) vilket några har upptäckt och ringt min mobil och undrat vad jag pysslar med och vart jag har flyttat, alltså jag har ju flyttat för ca ett år sen men av olika anledningar vi kan ta en annan gång inte bytt nummer förrän nu.
Detta har nu också telefonförsäljarligan upptäckt, hade ju Nix på det gamla numret och det funkar ju hur bra som helst, give or take one or two, men inte tänkt så långt än med det nya numret.
Jisses amalia säger bara jag, erbjuds allt från gratis (!!!??) kalsonger till strumpor för äldre, hmmm……och någon ville sälja polisens årskrönika någonting, fattade nada.
I min bok är ett nej en fingervisning om att jag inte är intresserad men somliga försäljare verkar inte ha öron för det ordet, visst finns de som respekterar det och vänligt och snällt tackar för sig men de andra…….?
Kalsong fian gav sig fan i mig inte ur jag än försökte, hon babblade så infernaliskt att jag trodde öronen skulle ramla av, tror hon pratade på inandning människan…….ingår kanske i kursen hon påstod sig gått………tala oavbrutet i fem minuter utan att andas.
Ta en kurs i djupdykning sa jag åt henne när hon andades till slut.
Kontentan var i alla fall att jag måste vara fullständigt dum i huvudet som inte begrep mitt eget bästa, gratis, vem är så dum att man säger nej till det?
Ok, sa jag, erkänner utan omsvep jag är dummare än tåget men skit i det du, jag vill inga kalsonger ha!!!
Då slänger människan luren i örat på mig utan att ens säga adjö……….undrar jag hur hennes provisionslön ser ut?
Ett tips till er som ännu inte anslutit er till Nix och drabbas av en försäljare, så fort ni hör att det är en sån, låtsas som om telefonen slutat fungera och ni ingenting hör av vad människan säger, säg typ Hallå, djävla telefon, hörru vi måste skaffa en ny, nu hörs det ingenting igen i det här skräpet.
Jag kan lova att de lägger på fort, de har som sagt provisionsbaserad lön.
Är ju lite allergisk mot reklam och tycker att det mest skadar miljön, inte minst min, och därför sitter det en STOR skylt på min brevlåda om att jag ingen vill ha.
Funkade bar efter ett tag med den ordinarie brevbäraren men så blir ju hon sjuk emellanåt eller för den delen vill ha sin semester vilket ju iaf inte jag missunnar henne.
Då kommer det någon vikarie och reklam i massor!!!
Så här gjorde jag, snokade reda på telefonnumret till postmästaren, en rasande trevlig kvinna, frågade henne käckt vart jag skulle stoppa feladresserad post……..jamen stoppa du den i den gula brevlådan så löser det sig.
Tackar, tackar sa jag och marscherade raskt dit och tömde veckans skörd av reklam i den.
Tog ju någon dag innan hon ringde och undrade om det var jag som saboterade postgången för dem.
Nja, du sa ju att jag skulle stoppa den dit svarade jag lite fånigt, jag har inte beställt den där reklamen alltså är den feladresserad.
Ja men det begriper du väl att du inte kan stoppa den dit?
Nä det förstår jag inte alls……..hädanefter hamnar all reklam som kommer i min brevlåda i eran gula, att ni anställer icke läskunniga vikarier ska väl för tusan inte jag behöva lida för.
Sist det hände är väl någon vecka sen eller två, 1,2 kg vägde eländet, åkte raka vägen ner i den gula när jag passerade den.
Så nu vet ni det, får ni reklam fast ni har en lapp på er låda om att ni ingen vill ha, stoppa bara tillbaks den dit den hör hemma, i den gula alltså, så slutar det snart, jag lovar.
Kul att läsa: Hjälp jag heter Zbigniew.........av Zbigniew Kuklarz
Mer kul att läsa: Jennifer Staten.........av Max Barry
Detta har nu också telefonförsäljarligan upptäckt, hade ju Nix på det gamla numret och det funkar ju hur bra som helst, give or take one or two, men inte tänkt så långt än med det nya numret.
Jisses amalia säger bara jag, erbjuds allt från gratis (!!!??) kalsonger till strumpor för äldre, hmmm……och någon ville sälja polisens årskrönika någonting, fattade nada.
I min bok är ett nej en fingervisning om att jag inte är intresserad men somliga försäljare verkar inte ha öron för det ordet, visst finns de som respekterar det och vänligt och snällt tackar för sig men de andra…….?
Kalsong fian gav sig fan i mig inte ur jag än försökte, hon babblade så infernaliskt att jag trodde öronen skulle ramla av, tror hon pratade på inandning människan…….ingår kanske i kursen hon påstod sig gått………tala oavbrutet i fem minuter utan att andas.
Ta en kurs i djupdykning sa jag åt henne när hon andades till slut.
Kontentan var i alla fall att jag måste vara fullständigt dum i huvudet som inte begrep mitt eget bästa, gratis, vem är så dum att man säger nej till det?
Ok, sa jag, erkänner utan omsvep jag är dummare än tåget men skit i det du, jag vill inga kalsonger ha!!!
Då slänger människan luren i örat på mig utan att ens säga adjö……….undrar jag hur hennes provisionslön ser ut?
Ett tips till er som ännu inte anslutit er till Nix och drabbas av en försäljare, så fort ni hör att det är en sån, låtsas som om telefonen slutat fungera och ni ingenting hör av vad människan säger, säg typ Hallå, djävla telefon, hörru vi måste skaffa en ny, nu hörs det ingenting igen i det här skräpet.
Jag kan lova att de lägger på fort, de har som sagt provisionsbaserad lön.
Är ju lite allergisk mot reklam och tycker att det mest skadar miljön, inte minst min, och därför sitter det en STOR skylt på min brevlåda om att jag ingen vill ha.
Funkade bar efter ett tag med den ordinarie brevbäraren men så blir ju hon sjuk emellanåt eller för den delen vill ha sin semester vilket ju iaf inte jag missunnar henne.
Då kommer det någon vikarie och reklam i massor!!!
Så här gjorde jag, snokade reda på telefonnumret till postmästaren, en rasande trevlig kvinna, frågade henne käckt vart jag skulle stoppa feladresserad post……..jamen stoppa du den i den gula brevlådan så löser det sig.
Tackar, tackar sa jag och marscherade raskt dit och tömde veckans skörd av reklam i den.
Tog ju någon dag innan hon ringde och undrade om det var jag som saboterade postgången för dem.
Nja, du sa ju att jag skulle stoppa den dit svarade jag lite fånigt, jag har inte beställt den där reklamen alltså är den feladresserad.
Ja men det begriper du väl att du inte kan stoppa den dit?
Nä det förstår jag inte alls……..hädanefter hamnar all reklam som kommer i min brevlåda i eran gula, att ni anställer icke läskunniga vikarier ska väl för tusan inte jag behöva lida för.
Sist det hände är väl någon vecka sen eller två, 1,2 kg vägde eländet, åkte raka vägen ner i den gula när jag passerade den.
Så nu vet ni det, får ni reklam fast ni har en lapp på er låda om att ni ingen vill ha, stoppa bara tillbaks den dit den hör hemma, i den gula alltså, så slutar det snart, jag lovar.
Kul att läsa: Hjälp jag heter Zbigniew.........av Zbigniew Kuklarz
Mer kul att läsa: Jennifer Staten.........av Max Barry
fredag 18 juli 2008
Förförd av ord.......
Lovade jag ju nästan att nästa inlägg skulle heta och då får det ju bli så då.
Världen är knôkfull av ensamma, längtande, trånande människor och en försvarlig mängd av dessa befinner sig på allsköns kontaktsajter varav det nu måste finnas hur många som helst verkar det som.
Även så jag fast numera bara på en kallad NK, hugade kan ju Googla om de vill veta vad det är för en.
Skattefinansierade hyrköpsavtals datorer har ju onekligen satt Sverige på IT kartan, snart sagt all har en burk eller två och de ungar som ingen har är det ju nästan synd om, påstås det, vet de inte var mjölken kommer ifrån så nog fan kan de Googla det alltid.
I begynnelsen var………..datorn en styggelse i min värld, fattade aldrig vad jag skulle ha den till och Internet var det ju inte ens tal om, så småningom kom ju även jag till insikt, insåg potentialen och värdet i möten mellan människor världen runt.
Nästan det första jag gjorde var att gå med i något som hette Friendfinder, syftet var ju att skriva med någon från andra sidan jordklotet i akt och mening att förkovra min engelska och även om jag ingalunda var så dålig på det så måste man ju praktisera den för att bibehålla färdigheterna.
Man förleds lätt tro att folk med engelska som modersmål också kan stava eller kan sin grammatik, varför skulle de vara bättre än mig och min rotvälska till svenska?
Men så naivt tänkte jag i början innan det klack till.
Efter nu snart tio år på nätet har jag brevväxlat med folk från snart sagt hela jordklotet tom USA som annars är mitt favorithatobjekt även om jag starkt ogillar just ordet hatar, men som med alla andra fördomar så kan man undanröja dem med kunskap, det finns en herrans massa vettiga människor där borta, tro mig.
De har ju ett skolsystem som är fullständigt kass för allmänbildningen förstås men det rår ju inte folk för och myndigheterna verkar mest tycka att det folk inte vet mår de inte dåligt av, kanske lättare att indoktrinera då förstås och komma undan med mord på platser de allra flesta amerikaner inte ens vet existerar, vad vet jag.
Nåja nu var det ju inte USA:s bristande skolsystem det här skulle handla om utan kontaktsajter.
Alla som håller på och skriver med folk vet att man kan få en speciell kontakt med vissa, riktigt vad som händer kan man ju undra, många tar det för kärlek eller förälskelse och somliga hittar ju onekligen någon på detta sätt.
Risken är att när man blivit ”bra” på att skriva sätter det här i system och dejtar folk till höger och vänster bara för att man kan, antagligen som ett slags bekräftelse på att man duger eller i vart fall är bra på något, för vem vill inte vara det?
Till slut tappar man koncepterna fullständigt och vet egentligen inte vad man håller på med, man är beroende på ett farligt sätt och det enda som betyder något är detta skrivande, möten är inte så viktiga längre, grejen är at skriva så att den man skriver med vill att man möts.
Ni inser vart det här barkar va?
Been there done that.
Det blir ett slags datormissbruk, man kan som inte vara utan, ständigt uppkopplad om uti fall att man får ett mail eller mess från någon.
Lite som med TV:n, stänger man inte av skiten är det lätt att fastna.
Det som kan vara lite jobbigt är om man hittar en av samma skrot och korn i andra änden och som man då faktiskt vill träffa, tills man inser att ……shit…….jag är förförd av hennes ord, hjälp hur gör man ……….jag undrar jag om du känner igen dig om du läser detta.
Nåja, absolution är måhända ett starkt ord men insikt är väl snarare mer rätt då.
Numer skriver jag med ett ytterst litet fåtal människor, två i Sverige och tre i Oceanien plus att jag ju onekligen orerar här, antagligen mest för mig själv men so what, hjälp till självhjälp och ett visst mått av uthängdhet (finns inte i akademins ordlista förstås men medge att det var rätt bra) kan nog vara bra för själ och hjärta.
Antagligen hajar jag väl inte till för hur mycket jag egentligen hänger ut mig förrän någon kommenterar något………tarvas ju att någon läser det då.
En film att se The Pianist
En bok att läsa Vindens skugga av Zafon
Om morgondagen är mulen betyder inte det att den är sur på dig
Den vill bara skydda dig från solens hetta så du inte bränner dig
Kärlek..vad är det per definition...
När jag var 21 år träffade jag min blivande (första) fru på en kurs i eller strax utanför kungliga huvudstaden snarare, på en kursgård för SSU:are, jag föll pladask, ni vet en sån där fantastisk förälskelse man önskar att alla får uppleva åtminstone en gång i livet (kanske får man bara en chans?).
Hon bodde i Malmö……djävlar vad långt bort det är från lilla Övik kan jag meddela……..jag for hem efter kursen, gjorde slut med tjejen jag hade, sa upp från jobbet och for på vinst och förlust söderut i en lite Kadett Sport fullproppad med mitt liv.
Jag var fullständigt övertygad om att detta är för alltid, detta är och förblir kvinnan i mitt liv, naivt kan tyckas idag men då kändes det så.
Vi flyttade ett år senare uppåt igen, mer hennes beslut än mitt tror jag………barn skulle vi inga ha, ska fan sätta barn till världen som den ser ut, bla, bla.
Nåja, två blev det nu iaf.
Efter nio år skilde vi oss på mitt initiativ……….vad hade hänt med kärleken, tog den bara slut eller…?
Kärleken består bara föremålen som växlar påstås det……kanske är det så…..och mycket riktigt var anledningen en annan kvinna men det var inte alls på det sättet.
Hon, den andra var också gift och vi träffades på jobbet (var annars?), inget typiskt vänsterprassel, långt därifrån, jag blev bara så våldsamt smickrad av att bli så uppvaktad, förälskad som ju antagligen alla någon gång blir i det förbjudna.
Min fru förstod ju vad som var på gång, sånt här passerar ju inte obemärkt förbi i ett annars lyckligt förhållande vilket vi nog kan sägas hade, upp och ner går det ju i alla förhållanden och en viss dalsänka befann vi oss säkert i eftersom det gick som det gick.
En jag känner var på dejt och påstod sig få en sanning serverad: Har du någonsin hört någon ångra ett uppbrott?
Antar att det är rätt i sak, ingen törs säga det men jag ångrade bittert att jag sa att jag ville skiljas, jag förstod inte vad jag gjorde, hur illa jag gjorde min kvinna, men inte förmådde svälja stoltheten och ångra mig.
Jag bad henne djupt och innerligt om förlåtelse många år senare, när min förbannande stolthet om inte försvunnit så i vart fall tonats ner åtskilliga grader.
Nästa kärlek var ju denna kvinna jag träffade på jobbet, vi gifte oss, skaffad en hoper barn, köpte oss ett kråkslott att renovera, djur att sköta och en massa annat som stal vår tid.
Den kärleken växte fram, eller kanske värkte fram snarast och var helt annorlunda, inte bara på grund av föremålet för kärleken, det förhållandet var en ständig kamp på något sätt, vi förmådde aldrig släppa på vaksamheten och så här efteråt kanske man kan förklara det.
Vi fick åtta år och tre barn.
Vi bröt upp som ovänner men gjorde ett nytt försök ett år senare, mest för att bli klara med varandra och kunna gå isär som vänner vilket var fantastiskt skönt.
Det är nu tio år sedan och att påstå att jag har varit singel hela den tiden vore att överdriva….milt uttryckt, men kärlek?? Nä, det kan jag inte påstå.
Förälskad javisst, men så kommer det en vardag fort som fan och då slår man upp sina ljusblå och undrar vem fan som ligger där bredvid och varför.
Så vad är då kärlek? Kan man hitta den mitt i livet? Jag tror faktiskt det om man bara inser vissa saker och tillåter sig själv att gömma gamla kärlekar långt inne i sitt hjärta som något positivt som var men inte kan komma tillbaka och öppnar en ny kanal in till sitt hjärta.
Kärlekar kan aldrig se likadana ut, bara att inse fakta och i en medelålder måste man inse att man haft ett liv med en social struktur som barn och sånt man inte kan bortse ifrån, man är och förblir förälder, morfar eller farfar, mormor eller farmor och istället för att se såna saker som hinder, bejaka det nya, anamma din eventuella moatjés sociala liv, inse att han eller hon har haft kärlekar du aldrig kan bli en del av osv.
Fan vad enkelt det där lät nu då.
Fast det förklarade ju inte vad kärlek är……..egentligen!
Jag tror man bara kan förklara det på ett enda sätt, och en djävla tur är väl det för skulle någon hitta formeln för det står det väl snart en flaska kärlek på hyllan i Konsum till ett ockerpris.
Det känns när det är kärlek, man bara vet det utan att behöva förklara någonting alls, eller ännu enklare, tvivlar man är det inte kärlek.
Därmed inte sagt att det lika för alla eller med alla!
Nästa inläggs rubrik kan tänkas bli: Förförd av ord.
Vill man skratta se On the bright sight of life
Vill man gråta se Boy’s don’t cry
Vill man få sig en funderare se Crash
Livet är hur man än ser på saken en attans bra uppfinning, betänk alternativet.
torsdag 17 juli 2008
Rökare är trevligare....
Utgångspunkten är ju som rubriken antyder, rökare är generellt trevligare än icke rökare.
Ett påstående jag tycker mig kunna vederlägga, missförstå mig rätt nu va, ickerökare är ingalunda otrevliga inte så jag menar men de som är fast ordentligt i denna last har måhända en slags gemenskap i den, kanske i synnerhet idag när vi är jagade med blåslampa överallt och utkörda i kylan och snart ihjälskattade, undra på att det säljs smuggelcigaretter!
Jag far ju ibland på kurs eller någon konferens och slås då av att om vi är 4 av 20 som röker så nog sjutton flockas de som inte bolmar runt oss rökare...........även innan de vet att vi är rökare!!
Förklara det den som kan.
Om jag har förstått saken rätt så får ju vi rökare en slags belöning i hjärnan när vi suger i oss vårt gift, kan det ha med saken att göra?
Blir vi omedvetet socialare och trevligare så länge vi får vår belöning bäst tillägga, för gudarna ska veta att vi kan klättra på väggarna om vi inte får röka eller ännu värre glömt köpa och affären är stängd (kom nu ihåg att jag bor på landet, har alltså inte seveneleven runt knuten).
Jag har också som den värsta nidbilden av oss rökare tänt min cigg på spisplattan när alla tändare helt plötsligt och mycket mysko försvunnit/tagit slut och tändstickorna man var fullständigt övertygad om låg på sin vanliga plats på vedpannan fått ben och sprungit till skogs.
Bränt hår luktar uppriktigt sagt djävligt illa!!
En annan sak också som det pratas attans tyst om, rökare som rökt väldigt länge och helt plötsligt slutar riskerar att få astma.
Handlar inte om bara någon promilles risk heller utan betydande risk, någon tycker säkert rent instinktivt att jag pratar i egen sak, är jävig och bara har dålig karaktär som inte egentligen vill sluta.
Jopp, så är det naturligtvis.
Jag har med egna ögon sett min farbror gå från fullt frisk om än blossande som en veritabel skorsten till ett vrak sittandes i rullstol med en syrgasmask och tillhörande tub mindre än sex månader efter att han slutade röka.
Han hade rökt i över sextio år.
Jaha och vad bevisar det?
Precis, ingenting förstås.
Men.......läkaren påstod att detta var ganska så vanligt, naturligtvis inget han springer och pratar om öppet men det lär ska finnas en amerikansk undersökning som bekräftar teorin.
Han är heller inte den enda jag sett, dock verkar det som om ju äldre man är desto större är risken att få astma när man slutar oavsett nästan hur länge man rökt.
Så ungdomar, vad ni än gör ...........börja aldrig röka.
Le åt morgondagen ska du se att den ler tillbaka.
Ett påstående jag tycker mig kunna vederlägga, missförstå mig rätt nu va, ickerökare är ingalunda otrevliga inte så jag menar men de som är fast ordentligt i denna last har måhända en slags gemenskap i den, kanske i synnerhet idag när vi är jagade med blåslampa överallt och utkörda i kylan och snart ihjälskattade, undra på att det säljs smuggelcigaretter!
Jag far ju ibland på kurs eller någon konferens och slås då av att om vi är 4 av 20 som röker så nog sjutton flockas de som inte bolmar runt oss rökare...........även innan de vet att vi är rökare!!
Förklara det den som kan.
Om jag har förstått saken rätt så får ju vi rökare en slags belöning i hjärnan när vi suger i oss vårt gift, kan det ha med saken att göra?
Blir vi omedvetet socialare och trevligare så länge vi får vår belöning bäst tillägga, för gudarna ska veta att vi kan klättra på väggarna om vi inte får röka eller ännu värre glömt köpa och affären är stängd (kom nu ihåg att jag bor på landet, har alltså inte seveneleven runt knuten).
Jag har också som den värsta nidbilden av oss rökare tänt min cigg på spisplattan när alla tändare helt plötsligt och mycket mysko försvunnit/tagit slut och tändstickorna man var fullständigt övertygad om låg på sin vanliga plats på vedpannan fått ben och sprungit till skogs.
Bränt hår luktar uppriktigt sagt djävligt illa!!
En annan sak också som det pratas attans tyst om, rökare som rökt väldigt länge och helt plötsligt slutar riskerar att få astma.
Handlar inte om bara någon promilles risk heller utan betydande risk, någon tycker säkert rent instinktivt att jag pratar i egen sak, är jävig och bara har dålig karaktär som inte egentligen vill sluta.
Jopp, så är det naturligtvis.
Jag har med egna ögon sett min farbror gå från fullt frisk om än blossande som en veritabel skorsten till ett vrak sittandes i rullstol med en syrgasmask och tillhörande tub mindre än sex månader efter att han slutade röka.
Han hade rökt i över sextio år.
Jaha och vad bevisar det?
Precis, ingenting förstås.
Men.......läkaren påstod att detta var ganska så vanligt, naturligtvis inget han springer och pratar om öppet men det lär ska finnas en amerikansk undersökning som bekräftar teorin.
Han är heller inte den enda jag sett, dock verkar det som om ju äldre man är desto större är risken att få astma när man slutar oavsett nästan hur länge man rökt.
Så ungdomar, vad ni än gör ...........börja aldrig röka.
Le åt morgondagen ska du se att den ler tillbaka.
Glocalnet
Vän av ordning kanske tycker att det är tråkigt som fan här (ursäkta franskan men sån är jag) borde ju kunna finnas lite bilder på ett som annat osv.
Håller fullständigt med, nu förhåller det sig emellertid så att jag sitter modemuppkopplad för tillfället, inte för att jag vill utan för att Glocalnet å det bestämdaste hävdar att det tar 30 arbetsdagar att flytta mitt bredband från ena änden av kommunen till den andra, med den sortens service kan man nästan tycka att det är ett under att de ens har några kunder kvar alls.
Inte nog med det, de skickade idag en räkning på den månaden jag inte har bredbandet!!!!
Annat är de snabba med vill jag lova, jag fick för en tid sedan ett paket med posten (jo den finns kvar faktiskt) från dem innehållande ett stycke bärbart modem jag garanterat inte hade beställt.
I det medföljande brevet stod det något om att eftersom jag hade haft problem med mitt bredband så fick jag prova på detta gratis under någon tid.
?????????
Mig veterligen har jag inte haft problem alls, ja inte med dem iaf, annars finns det väl ett och annat jag skulle kunna rabbla upp som jag tycker är ett problem.
Världsekonomin.
Oljepriset.
Den svenska sommaren.
Etc.
Alltså i min värld funkar det så här, skickar man något till mig som jag inte beställt räknas det som min egendom, men........
Jag är ju en snäll sälle..............oftast.
Så jag försöker ringa Glocalnets kundsupport...........ja eller hur!!!!!!!
Du har nu plats 38 i kön bla, bla, bla...............tio minuter senare har jag avancerat till plats 35!!
Inser att detta går ju icke utan skickar ett mail där jag snällt förklarar att om de skickar ett returkuvert så ska jag stoppa eländet i detta och återbörda det till dem under förutsättning att det är frankerat då.
Annars hamnar det i soporna! Hur man nu sorterar det?
Jag sa väl att det naturligtvis inte funkar hos mig va? Bor ju liksom tre mil från E4:a och då funkar Telia, punkt slut.
Dessutom kan man beskylla min dator för mycket men bärbar???????? Skulle inte tro det.
Hur som haver så får väl den som lever se om de ens gitter svara.
Håller fullständigt med, nu förhåller det sig emellertid så att jag sitter modemuppkopplad för tillfället, inte för att jag vill utan för att Glocalnet å det bestämdaste hävdar att det tar 30 arbetsdagar att flytta mitt bredband från ena änden av kommunen till den andra, med den sortens service kan man nästan tycka att det är ett under att de ens har några kunder kvar alls.
Inte nog med det, de skickade idag en räkning på den månaden jag inte har bredbandet!!!!
Annat är de snabba med vill jag lova, jag fick för en tid sedan ett paket med posten (jo den finns kvar faktiskt) från dem innehållande ett stycke bärbart modem jag garanterat inte hade beställt.
I det medföljande brevet stod det något om att eftersom jag hade haft problem med mitt bredband så fick jag prova på detta gratis under någon tid.
?????????
Mig veterligen har jag inte haft problem alls, ja inte med dem iaf, annars finns det väl ett och annat jag skulle kunna rabbla upp som jag tycker är ett problem.
Världsekonomin.
Oljepriset.
Den svenska sommaren.
Etc.
Alltså i min värld funkar det så här, skickar man något till mig som jag inte beställt räknas det som min egendom, men........
Jag är ju en snäll sälle..............oftast.
Så jag försöker ringa Glocalnets kundsupport...........ja eller hur!!!!!!!
Du har nu plats 38 i kön bla, bla, bla...............tio minuter senare har jag avancerat till plats 35!!
Inser att detta går ju icke utan skickar ett mail där jag snällt förklarar att om de skickar ett returkuvert så ska jag stoppa eländet i detta och återbörda det till dem under förutsättning att det är frankerat då.
Annars hamnar det i soporna! Hur man nu sorterar det?
Jag sa väl att det naturligtvis inte funkar hos mig va? Bor ju liksom tre mil från E4:a och då funkar Telia, punkt slut.
Dessutom kan man beskylla min dator för mycket men bärbar???????? Skulle inte tro det.
Hur som haver så får väl den som lever se om de ens gitter svara.
Övik
Ni som läser detta har ju sett att det finns ett sk filter eller som de kallar det här vuxenvarning, jag har inte satt dit det för att locka någon att tro att det här kommer att stå några sensationella sexhistorier precis, men somligt kan vara stötande för en del och då har jag iaf sagt det med den varningen.
Här kommer så småningom en del anekdoter från mitt jobb bla, ett ställe med 1200 anställda och där det som på så många andra arbetsplatser händer saker hela tiden.
Det finns hela spekrat av livets alla krumbukter och irrfärder, kärleksaffärer, sorgligheter och oändligt många tillfälligheter till skratt förstås.
Har man som jag jobbat på samma arbetsplats i 31 år så lär man ju känna en del människor, dessutom har jag bytt jobb ett par gånger, från skubb eller springpojke för er som inte vet vad skubb är.
Man satt på en packmoppe mest hela dagarna och utförde diverse uppdrag, så här efetr preskriptionstiden är det väl OK att säga att 95% nog var privata sådana, hämta lönen på banken åt folk, köpa kola åt de som hade namnsdag ( en tradition hos oss är att de som har namnsdag ska bjuda sin närmaste omgivning på kola om de kommer ihåg att gratta dem, alla håller koll på almanackan kan jag meddela) köpa två kokta på en mos åt någon etc.etc.
För er icke norrlänningar kanske det är bäst att jag förklarar en del, Örnsköldsvik eller som det heter i folkmun Övik ligger alltså ungefär 17 mil norr om Sundsvall och 10 mil söder om Umeå, för hockeybitna är Övik liktydigt med Foppaland eftersom en viss Peter Forsberg växte upp här och onekligen sätter sin prägel på stan bara genom att finnas till......förutom golbana och annat han har sitt finger (pengar) med i.
För övrigt finns det några hoppbackar det understundom tvistas om det kloka i att investera en oherrans massa pengar i, visst finns det väl någon familj som trakterar dessa och tar jag nu inte alldeles fel är väl någon av dem med i något slags landslag vi förmodligen har .
Personligen skiter jag högaktningsfullt i om de satsar några miljoner hit eller dit på sånt, men en reflektion kunde kanske vara att man nog borde ge tjejerna i kommunen som sysslar med hästsport minst lika mycket.
De är om sanningen ska fram några fler då än backhopparna..........milt uttryckt!
Någon sa apropå värdelöst vetande att Övik har flest kyrkor näst Jönköping förstås, flest bankkonton per innevånare (!!) minst antal anslutna till statskyrkan (frireligiöst här), människor här tycker att pappersbruk inte luktar skit utan pengar och att det tidigare (innan kommunsammanslagningen 1970?) fanns en liten kommmun som hette Anundsjö vars namn har gett upphov till en sjukdom, Anundsjösjukan en inavelssjukdom.
Just det tror jag är en anledning till att så många här uppe håller koll på sitt släktträd, jag som är inflyttad, kom som 14 åring, slås av att man vet vem som är ens 3-4 eller 5-männing, vilket väl måste bli kusinbarns kusinbarn eller nåt ännu värre.
Alltså nu är ju jag ett sk skillsmässobarn vars föräldrar gick isär när jag var två år vilket väl kan spöka till mitt släkträd en smula men jag vet ju för tusan inte ens vilka mina farbröder är, om jag ens har några.
Kusinbarn???
Inte en susning.
Min salige far var iofs en häradsbetäckare av rang och sådde sin säd lite varstans, mao har jag tex en halvbror som är 6 månader äldre än mig, sist jag hörde något om honom bodde han väl i kungliga huvudstaden, tre andra halvsyskon bor i Boden, en i Vaxholm och en i Mora, lär ska finnas fler men de är inte bekräftade.........får väl fråga honom när jag lämnar det jordiska.
Man kan nog säga utan att ljuga för mycket att vi inte umgås........alls.
Får nog återkomma för även om det är sommar och semester och jag är en nattuggla så är klockan drygt halv fem på morgonen och även jag tarvar lite sömn.
Ge den här dagen en chans.........du kanske inte får fler.
/C
Här kommer så småningom en del anekdoter från mitt jobb bla, ett ställe med 1200 anställda och där det som på så många andra arbetsplatser händer saker hela tiden.
Det finns hela spekrat av livets alla krumbukter och irrfärder, kärleksaffärer, sorgligheter och oändligt många tillfälligheter till skratt förstås.
Har man som jag jobbat på samma arbetsplats i 31 år så lär man ju känna en del människor, dessutom har jag bytt jobb ett par gånger, från skubb eller springpojke för er som inte vet vad skubb är.
Man satt på en packmoppe mest hela dagarna och utförde diverse uppdrag, så här efetr preskriptionstiden är det väl OK att säga att 95% nog var privata sådana, hämta lönen på banken åt folk, köpa kola åt de som hade namnsdag ( en tradition hos oss är att de som har namnsdag ska bjuda sin närmaste omgivning på kola om de kommer ihåg att gratta dem, alla håller koll på almanackan kan jag meddela) köpa två kokta på en mos åt någon etc.etc.
För er icke norrlänningar kanske det är bäst att jag förklarar en del, Örnsköldsvik eller som det heter i folkmun Övik ligger alltså ungefär 17 mil norr om Sundsvall och 10 mil söder om Umeå, för hockeybitna är Övik liktydigt med Foppaland eftersom en viss Peter Forsberg växte upp här och onekligen sätter sin prägel på stan bara genom att finnas till......förutom golbana och annat han har sitt finger (pengar) med i.
För övrigt finns det några hoppbackar det understundom tvistas om det kloka i att investera en oherrans massa pengar i, visst finns det väl någon familj som trakterar dessa och tar jag nu inte alldeles fel är väl någon av dem med i något slags landslag vi förmodligen har .
Personligen skiter jag högaktningsfullt i om de satsar några miljoner hit eller dit på sånt, men en reflektion kunde kanske vara att man nog borde ge tjejerna i kommunen som sysslar med hästsport minst lika mycket.
De är om sanningen ska fram några fler då än backhopparna..........milt uttryckt!
Någon sa apropå värdelöst vetande att Övik har flest kyrkor näst Jönköping förstås, flest bankkonton per innevånare (!!) minst antal anslutna till statskyrkan (frireligiöst här), människor här tycker att pappersbruk inte luktar skit utan pengar och att det tidigare (innan kommunsammanslagningen 1970?) fanns en liten kommmun som hette Anundsjö vars namn har gett upphov till en sjukdom, Anundsjösjukan en inavelssjukdom.
Just det tror jag är en anledning till att så många här uppe håller koll på sitt släktträd, jag som är inflyttad, kom som 14 åring, slås av att man vet vem som är ens 3-4 eller 5-männing, vilket väl måste bli kusinbarns kusinbarn eller nåt ännu värre.
Alltså nu är ju jag ett sk skillsmässobarn vars föräldrar gick isär när jag var två år vilket väl kan spöka till mitt släkträd en smula men jag vet ju för tusan inte ens vilka mina farbröder är, om jag ens har några.
Kusinbarn???
Inte en susning.
Min salige far var iofs en häradsbetäckare av rang och sådde sin säd lite varstans, mao har jag tex en halvbror som är 6 månader äldre än mig, sist jag hörde något om honom bodde han väl i kungliga huvudstaden, tre andra halvsyskon bor i Boden, en i Vaxholm och en i Mora, lär ska finnas fler men de är inte bekräftade.........får väl fråga honom när jag lämnar det jordiska.
Man kan nog säga utan att ljuga för mycket att vi inte umgås........alls.
Får nog återkomma för även om det är sommar och semester och jag är en nattuggla så är klockan drygt halv fem på morgonen och även jag tarvar lite sömn.
Ge den här dagen en chans.........du kanske inte får fler.
/C
onsdag 16 juli 2008
Ida
Ok, kanske dags att ge det här ett försök nu då, har ju gubevars semester i fyra hela veckor varav två dagar förstås har gått redan och jag har gjort exakt nada förutom plockat smultron som växer överallt på min tomt och återfått ett stycke förrymd katt.
Hon heter Ida och är lika bestämd som damen jag delar hennes vårdnad med, riktigt vad som menas med delad i just det här fallet förtäljer inte historien, för hennes matte bor i vårt västra broderland dit hon flyttade för en del år sen, hemlängtan kanske?
Ida har varit sur på mig, jag tog mig nämligen an en annan katt vid namn Murphy, bara en sådan sak, som inte ville bo i lägenhet efter att ha blivit född och uppvuxen på landet med råttor och fåglar att käka närhelst man ville.
Jag förstår honom.
Ida var föga imponerad av den nya familjemedlemen och fräste det värsta hon kunde åt honom och när hon insåg att jag bestämt att han ska också bo här, gick hon helt sonika sin väg.
Murphy blev nog en smula förskrämd av Idas fräsande för så fort han fick chansen att komma ut drog han också, vidare värst orolig är jag inte, antingen kommer han när han är hungrig vilket kan ta tid nu på sommaren eller så hittar någon honom, han är ju också märkt så det löser sig.
En lite lustifikation när jag hämtade honom, släppte ju bara ut honom ur buren inne och han for som en raket upp på övervåningen, jaja han kommer väl han lugnat ner sig tänkte jag, gick och kikade om jag skulle se vart han var lite nu och då men såg honom inte.
Efter ett par timmar står jag i köket och gör kaffe, kollar ut på åkern och vem jagar sork där om inte Murphy?
Hur i fridens liljor kom han ut?
Älgar ut som en graciös gasell på hal is och ropar på honom, han tittar storögt på den där mysko varelsen som kommer emot honom men så slappnar han av, jamar glatt och kommer skuttande och nästan hoppar upp i famn på mig.............en lite smula större och tyngre än jag kom ihåg honom.
In med kissen som snabbt kollar alla skrymslen, käkar upp all mat och kommer sen och lägger sig i knät på mig.
Efter någon timma vill han ut igen och jamar som den naturligaste sak i världen vid ytterdörren.
Jisses vad han acklimatiserade sig fort då tänkte jag
Sitter så i vardagsrummet och kollar på något fullständigt ointressant på dumburken när en skugga far förbi i ögonvrån......hmmm.......vad var nu det?
I köket sitter Murphy!!!! Mindre och lättare än den andra kissen jag tvingade in för någon timma sen men i övrigt en kopia, jag hade kidnappat en grannarnas katt!
Har inte kollat om de såg mig, tids nog lär jag få veta det.
Ha en bra dag och kom ihåg, i morgon är första dagen på resten av ditt liv, ta väl hand om den.
/C
Hon heter Ida och är lika bestämd som damen jag delar hennes vårdnad med, riktigt vad som menas med delad i just det här fallet förtäljer inte historien, för hennes matte bor i vårt västra broderland dit hon flyttade för en del år sen, hemlängtan kanske?
Ida har varit sur på mig, jag tog mig nämligen an en annan katt vid namn Murphy, bara en sådan sak, som inte ville bo i lägenhet efter att ha blivit född och uppvuxen på landet med råttor och fåglar att käka närhelst man ville.
Jag förstår honom.
Ida var föga imponerad av den nya familjemedlemen och fräste det värsta hon kunde åt honom och när hon insåg att jag bestämt att han ska också bo här, gick hon helt sonika sin väg.
Murphy blev nog en smula förskrämd av Idas fräsande för så fort han fick chansen att komma ut drog han också, vidare värst orolig är jag inte, antingen kommer han när han är hungrig vilket kan ta tid nu på sommaren eller så hittar någon honom, han är ju också märkt så det löser sig.
En lite lustifikation när jag hämtade honom, släppte ju bara ut honom ur buren inne och han for som en raket upp på övervåningen, jaja han kommer väl han lugnat ner sig tänkte jag, gick och kikade om jag skulle se vart han var lite nu och då men såg honom inte.
Efter ett par timmar står jag i köket och gör kaffe, kollar ut på åkern och vem jagar sork där om inte Murphy?
Hur i fridens liljor kom han ut?
Älgar ut som en graciös gasell på hal is och ropar på honom, han tittar storögt på den där mysko varelsen som kommer emot honom men så slappnar han av, jamar glatt och kommer skuttande och nästan hoppar upp i famn på mig.............en lite smula större och tyngre än jag kom ihåg honom.
In med kissen som snabbt kollar alla skrymslen, käkar upp all mat och kommer sen och lägger sig i knät på mig.
Efter någon timma vill han ut igen och jamar som den naturligaste sak i världen vid ytterdörren.
Jisses vad han acklimatiserade sig fort då tänkte jag
Sitter så i vardagsrummet och kollar på något fullständigt ointressant på dumburken när en skugga far förbi i ögonvrån......hmmm.......vad var nu det?
I köket sitter Murphy!!!! Mindre och lättare än den andra kissen jag tvingade in för någon timma sen men i övrigt en kopia, jag hade kidnappat en grannarnas katt!
Har inte kollat om de såg mig, tids nog lär jag få veta det.
Ha en bra dag och kom ihåg, i morgon är första dagen på resten av ditt liv, ta väl hand om den.
/C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
