As requested......

Mymlan uppmanar sina läsare att blogga om kärlek, själv får jag krupp så fort man ska göra saker för att någon annan får för sig det, men kärlek är ju kul så ingen regel utan undantag.
Just det här är kanske inte vad hon tänkte sig dock.

Kärlek finns minsann på Wikipedia och allt som står där är väl sant (???!!!) så då finns det väl då...eller?
Och finns det.....finns ju förstås också olycklig kärlek....visst?

Läs gärna en dotters kärleksförklaring till sin mamma här och om motsatsen nedan.

Om ett barns olyckliga kärlek till sin mor kan jag en del och för att bespara er från att läsa om saker ett barn aldrig ska behöva vara med om tar vi den kortkorta versionen.
Den är sann om än oemotsagd och min sanning som jag sett och upplevt den med ett barns ofta tårfyllda ögon och svidande kinder (och andra onämnbara ställen).
Under mina första tretton levnadsår har jag bott på fler ställen och hos fler människor än jag kommer ihåg och kan räkna till, fosterhem och institutioner, sommarhem och gud vet vad de kallade det allt.
Jag och min salige 18 månader yngre bror bodde av och till hos vår mor när hon behagade det, hon tyckte när brorsan var 7 att vi var för bråkiga och skickade bort honom på fosterhem.
Mig ledsnade hon på när jag var 12 och ringde sociala och tyckte att hon väl betalat skatt nog för att slippa ta hand om mig mer....jag var väl inte så imponerad av platserna jag hamnade på så jag drog och bodde under en ganska lång period för en tolvåring på gatan.
Åt i skolor, sov i trappuppgångar och stal nya kläder när det behövdes, på resan lärde man känna liknande ungar och vi var väl knappast guds bästa barn men försökte mest bara att överleva dagen.
Jag hade tur och blev så småningom uppfiskad av någon vänlig själ som tog hand om mig, de allra flesta av mina kompisar från den tiden finns inte mer idag.

Barn älskar ju sina föräldrar vad de än gör och jag var väl inget undantag så jag försökte allt jag kunde att få kontakt under alla år och blev lika besviken varje gång.
Än idag kan jag känna den känslan jag fick när hon ringde en dag (vilket aldrig hände annars) och tyckte att jag skulle gratulera henne då jag fått en lillebror....tredje gången gillt sa hon....den visste var den tog!

Mina barn frågar ju ibland varför farmor aldrig hör av sig...det bästa jag kan komma på är att hon är psykiskt sjuk......så sjuk att hon klarade av att skaffa en ny familj ....säger jag ju inte, förstås.

Kärleken till mina barn är oändlig fast jag inte alltid tycker om det de gör, men att överge dem existerar ju inte i sinnevärlden.

Märkligt nog...älskar jag ändå min mor....för de där korta lyckliga stunderna som ändå fanns där någon gång.

Kärlek är starkt.....men fan vet om inte olycklig kärlek är ändå starkare....ibland.

Är rädda om varandra.



Allt som vi verkligen älskar är oersättligt, och allt som vi kunnat tänka oss ersätta har vi aldrig i sanning älskat.
Henrik Jonsson (1982-)