7 och en historia

I vår kommun delas det ut en gratistidning som heter Tidningen 7, inget jag brukar ägna många minuter åt ska villigt erkännas men understundom händer det ju att jag öppnar den och ögnar igenom den.
Den kommer varje fredag och går alltså inte av avsäga sig oavsett skäl man anför, tro mig jag har provat, men strunt samma för jag tänkte mer på en sak som stod i den nu sist.
Antagligen har jag missat att de infört en debattsida och därför också inte läst den insändare som uppenbarligen givit upphov till en del upprörda känslor………milt uttryckt.
Det som debatterades var staten Israels 60-års firande vilket man ju kan ha vilken åsikt man vill om, jag har min, men det var också ointressant i sammanhanget.

Det intressanta var debattekniken och den fullkomligt oförsonliga tonen i allehanda inlägg där givetvis alla hävdade att just de hade rätt och alla andra mer eller mindre kunde dra dit pepparn växer.
Man försökte med allehanda fakta staplade på varandra få sin sak att framstå som den allenarådande sanningen utan att så mycket som andas om varifrån alla dessa fakta kom.
Denna teknik har jag alltid haft lite svårt för, eftersom jag tycker den mer visar på arrogansen hos den som använder den än att de har mer rätt än de som kanske inte kan eller känner till varenda fakta i en sak men som ändå borde ha rätt att faktiskt få ha en åsikt utan att bli hackad på.

Man löser ju inget med att bara hävda sin ståndpunkt, man kan tala om den men är man inte beredd att kompromissa är ju varje vidare försök till samtal dömda att misslyckas utan handlar mer om självhävdelse…….kan jag tycka.

För en tid sen hade samma tidning en i mitt tycke vanvettigt rolig historia som jag tänkte delge allmänheten, inget ont som inte har något gott med sig.

Nicolas Sarcozy, Frankrikes president sitter på sitt kontor när telefonen ringer.
”Hallo Mr Sarcozy” säger en röst med en utpräglad accent. ”This is Paddy down at Harp Pub in County Clare, Ireland. I’m ringing to inform you that we are officially declaring war on you.”
“Well Paddy” svarar Sarcozy, “This is indeed important news! How big is your army?”
“Roight now” svarar Paddy efter en stunds eftertanke, ”there’s meself, me cousin Sean, me nextdoor neighbor Seamus, and the entire darts team from the pub. That makes eight!”

Sarcozy gör en paus.
“I must tell you Paddy, that I have 100 000 men in my army waiting to move on my command”
“Begorra” säger Paddy. “I’ll have to ring you back.”

Sant nog, nästa dag ringer Paddy igen.
”Mr Sarcozy, the war is still on. We have managed to get us some infantry equipment”

“And what equipment would that be, Paddy?” frågar Sarcozy.

“Well we have two carbines, a bulldozer and Murphy’s farm tractor.”

Sarcozy suckar.
“I must tell you, Paddy, that I have 6000 tanks and 5000 armoured personnel cariers.
Also, I have increased my army to 150 000 men since last we spoke.”

“Saints preserve us!” säger Paddy. “I’ll have to get back to you.”

Sant nog. Paddy ringer nästa dag igen.
”Mr Sarcozy, the war is still on, we’ve managed to get ourselves airborne! We have modified Jackie McLaughlin’s micro-light with a couple of shotguns in the cockpit, and four boys from Shamrock Bar has joined us as well.”

Sarcozy blir tyst en stund, harklar sig och säger sen.
”I must tell you, Paddy, that I have 100 bombers and 200 fighter planes. My military bases are surrounded by laser-guided, surface-to-air-guided missile sites. And since we last spoke I have increased my army to 200 000!”

“Jesus, Maria and Joseph!” säger Paddy. “I’ll have to ring you back.”

Sant nog. Paddy ringer igen nästa dag.
”Top o’ the mornin’, Mr Sarcozy! I’m sorry to inform you that we have had to call off the war.”

“Really, I’m sorry to hear that.” Säger Sarcozy. “Why the sudden change of heart?”

“Well we had a long chat over a few pints of Guinness, and decided there’s no fookin’ way we can feed 200 000 prisoners!”