Disciplin, buss o livet

Disciplin kan ju också vara att inse att verkligheten egentligen finns någonstans långt bortom datorer, där världen på ett sällsamt skrämmande sätt faktiskt fortsätter att spela oss människor spratt av allehanda slag trots att sådana som jag och kanske du som läser detta gör allt vi kan för att gömma oss bakom vår skärm.
Då kan disciplin vara att lämna allt, nåja, skärmen och cybervärlden iaf, och bege sig ut i det där skrämmande, känna att det finns dofter att insupa, saker att se och natur att begapa och begrunda.
Eller för den delen människor att bara titta på.
Begav mig söderut medelst buss häromsistens och för er sörlänningar som tror att Norrland är det där som börjar norr om tullarna med försupna, sjukskrivna och fåordiga människor iklädda glesbygdskavaj året runt kan jag meddela att fördomen fungerar åt andra hållet med.
Fast vi tror nog snarare att ni är pengagalna, egotrippade och med ett outvecklat sinne för empati, tillika gillandes natur om den stavas park och har grusade gångar.

Nåja, jag fascineras av att man kan bo så tätt inpå varandra, att man frivilligt sätter sig i en bil för att bli sittandes i köer som kryper fram långsammare än man kan gå och att människor, inte går utan småspringer hela tiden med en lite panikslagen blick i ögonen som om livrädda att bli tilltalade.

På väg i en överfull buss från Linköping till Stockholm sitter jag framför en man i kanske trettioårsåldern som väl var någon form av affärsidkare, på de tre timmar det tog att ta sig till huvudstaden ringde han 27 samtal och fick kanske tre.
Alltså jag brukar inte tjuvlyssna men det är ju svårt att undgå att höra när karln sitter en meter bakom mig och jag slogs av att han hade exakt samma tonläge när han pratade med sina medarbetare om jobb som när han pratade med sin sambo om en nära förestående utlandsresa de två skulle företa. Affärsmannamässigt om ni förstår vad jag menar.
Alltså skulle min moatjé avsluta ett samtal med Hej o Tack istället för Puss o Kram skulle jag nog ta mig en funderare på vad slags relation vi egentligen hade.
Fast det är ju min högst personliga åsikt förstås.

Annat man kan fundera på är hur duktig man är på att se andras fel och brister……..eller kanske inte riktigt så utan snarare se vartåt ett beteende barkar………lite nattgammal is det här då.
Typ att man kan se hur ett förhållande med människor man känner ganska väl är på väg åt fanders pga vissa beteenden, små, små saker som när man själv är mitt i det inte lägger märke till men andra ser rätt tydligt.
Kanske är det så att vissa saker måste man igenom bara, det må göra hur ont som helst, förhoppningsvis kommer man ut på andra sidan levande och inte bitter.

Det är svårt att stå på sidan om och se på när någon man gillar skarpt gör saker som man vet kommer att göra ont men inte kunna förmedla kunskapen om hur man kan hoppa över det steget.

”Livet är paniken i en brinnande teater” Jean Paul Sartre