Reflektioner

Jag har varit på turné, skulle man kunna säga, och träffat en person vars foto jag har haft i min plånbok i över trettio år, en märklig resa har lett fram till detta möte och oändliga mängder vatten har runnit under alla broar genom alla år.
Från fotots knappt ettåriga lilla knubbiga flicka till denna idag 34 åriga unga kvinna med två egna barn är ju naturligtvis steget långt och ändå kände jag omedelbart igen henne när vi möttes.
Hon har ärvt sin mors styrka och stolta hållning, en kvinna i vars hem jag som vilsen nybliven tonåring tillbringade en tid och som satte en outplånlig prägel på mig som människa långt senare i livet.
Tror inte hon är medveten om det och ska sanningen fram har jag nog aldrig berättat det heller, det ska bli ändring på det, jag lovar.
Tids nog kommer hon att läsa detta och då vill jag att hon ska veta att jag är henne evigt tacksam och att jag alltid haft hennes ord som ett slags rättesnöre med mig på min livsresa.

Idag träffade jag en annan ung blivande kvinna, en liten autistisk tös på kanske 9-10 år som på sitt sätt försökte kommunicera med mig, mitt hjärta blöder för alla dessa handikappade barn, inte för att de är handikappade utan för att vi vanliga friska människor inte törs ta oss tiden att se dem på deras villkor.
Jag kan se paniken i ögonen hos folk som inte förstår deras sätt att prata och istället för att känna sig dumma eller bortkomna väljer att nonchalera dem.
Människor som kan sätta sig på huk och prata något fånigt barnspråk med en hund eller katt utan att skämmas, klarar inte av att försöka förstå ett barn vars handikapp gör det svårt att bete sig enligt normen.
Samma rädsla som gör att folk inte törs ta kontakt med flyktingar som inte riktigt har snappat svenskans alla krumbukter eller klär sig annorlunda och kanske har en annan färg på sin hud.
Sånt gör mig sorgsen.

I övrigt kan man undra vart sommaren tog vägen?
Häromnatten satt jag på en ö i skärgården iförd shorts och T-shirt utan att frysa och diskuterade allt mellan himmel och jord med en rasande trevlig människa som just nu har anträtt en ny del av sin resa genom livet.
Och inatt är det knappt katten vill gå ut, så kallt är det.

Ha modet att släppa taget om ting och människor du älskar på din resa genom livet, en ryggsäck fylld av fina minnen väger ingenting.

Läsvärt: Barnet på vinden…….av Yann Queffèlec