Ett tomt dokument.........

Ibland när man bestämmer sig för att skriva något och sitter där med ett tomt Word-dokument framför sig kan hjärnan spela en ett spratt och allt man tidigare hade i princip färdigt för att knacka ner har fullständigt försvunnit någonstans i det blå.
Då får man söka i irrgångarna och se om det poppar upp igen eller om det kanske kommer något annat vilket händer…….lyckligtvis och ofta ganska överraskande saker.

Hur vi som människor ser på varandra och inte minst på oss själva finns det en hel del att fundera på kan jag tycka, danade av arv och miljö ser vi på varandra med lite olika ögon.
Somliga mer fördomsfullt än andra då förstås för alla har vi ju sådana vare sig vi vill eller ej, den största fördomen av dem alla är väl den att vi inbillar oss inga ha.
Handen på hjärtat, vilken bild har vi, som kanske framförallt har semestrat någon gång i Turkiet, av den tyska turisten?
Är det kanske inte en stor fet karl med en liten smal spetsnäst fru trippande efter och två smällfeta barn i släptåg, gåendes som om de ägde trottoaren så att alla andra minsann får flytta på sig?

Eller den engelska mannen som nätt och jämt tar av sig kavajen fast det är 44 grader varmt och den ynka lilla hud som syns är fullständigt illröd, för det vet ju alla att sol tål de ju inte med deras i vanliga fall så bleka hy.

Jag och mitt ex gick med i ett av kommunen anordnat fadderprogram för flyktingar och blev tilldelade en Tjetjensk familj bestående av far och mor samt fyra barn.
Syftet var ju vällovligt om än kanske inte fullt genomtänkt men i alla fall så var tanken att vi som svenskar skulle förutom att försöka bli vänner hjälpa dem med de här mest vardagliga sakerna man kan ha svårt att ta till sig som nykomling i ett främmande land.
Hur hittar man sin hälsovårdscentral, beställer bredband, köper frimärken och kuvert, varför tappar man körkortet efter ett år som icke EU-lands innevånare fast man kört bil i 25 år i sitt hemland och lite sånt.

Nämnde det här på jobbet åt någon och den allra första frågan var ”Vad får du för det?”.
I min enfald började jag berätta om deras enorma generositet och gästfrihet, den helt fantastiska maten de bjöd i överflöd av och annat positivt som att bara få förmånen att komma nära en helt annan kultur, religion och inte minst det rätt svåra språket.
”Nej jag menar hur mycket får du betalt?”
Alltså jag måtte ha sett bra nog dum ut för en sån tanke hade liksom inte ens föresvävat mig, jag kände mig mer än rikligt belönad av att bara få vara med på deras resa in i ett nytt land med ett nytt språk de alla skulle lära sig och glädjen i deras ögon över att få umgås med vanliga svenskar och lära sig svenska seder och bruk.

Jag tillåter mig vägra tro att mammon faktiskt skulle kunna styra människors lust och behov att hjälpa medmänniskor som tvingats hit pga krig och andra fasor och ofta utsatts för saker vi blåögda svenskar inte ens i vår vildaste fantasi kan föreställa oss, utan tillskriver det okunnighetens konto.

Om jag bara kunde skulle jag vilja förmedla den känslan jag har av att ha varit med om detta till alla som kanske innerst inne vill men inte törs närma sig det där okända, att man ger så lite av sig själv och får så mycket tillbaka är nästan genant, för mig är det jag som är vinnare i detta.

Att utmana dina egna rädslor är det modigaste du kan göra.