Kärlek..vad är det per definition...

När jag var 21 år träffade jag min blivande (första) fru på en kurs i eller strax utanför kungliga huvudstaden snarare, på en kursgård för SSU:are, jag föll pladask, ni vet en sån där fantastisk förälskelse man önskar att alla får uppleva åtminstone en gång i livet (kanske får man bara en chans?).
Hon bodde i Malmö……djävlar vad långt bort det är från lilla Övik kan jag meddela……..jag for hem efter kursen, gjorde slut med tjejen jag hade, sa upp från jobbet och for på vinst och förlust söderut i en lite Kadett Sport fullproppad med mitt liv.
Jag var fullständigt övertygad om att detta är för alltid, detta är och förblir kvinnan i mitt liv, naivt kan tyckas idag men då kändes det så.
Vi flyttade ett år senare uppåt igen, mer hennes beslut än mitt tror jag………barn skulle vi inga ha, ska fan sätta barn till världen som den ser ut, bla, bla.
Nåja, två blev det nu iaf.
Efter nio år skilde vi oss på mitt initiativ……….vad hade hänt med kärleken, tog den bara slut eller…?
Kärleken består bara föremålen som växlar påstås det……kanske är det så…..och mycket riktigt var anledningen en annan kvinna men det var inte alls på det sättet.
Hon, den andra var också gift och vi träffades på jobbet (var annars?), inget typiskt vänsterprassel, långt därifrån, jag blev bara så våldsamt smickrad av att bli så uppvaktad, förälskad som ju antagligen alla någon gång blir i det förbjudna.
Min fru förstod ju vad som var på gång, sånt här passerar ju inte obemärkt förbi i ett annars lyckligt förhållande vilket vi nog kan sägas hade, upp och ner går det ju i alla förhållanden och en viss dalsänka befann vi oss säkert i eftersom det gick som det gick.
En jag känner var på dejt och påstod sig få en sanning serverad: Har du någonsin hört någon ångra ett uppbrott?
Antar att det är rätt i sak, ingen törs säga det men jag ångrade bittert att jag sa att jag ville skiljas, jag förstod inte vad jag gjorde, hur illa jag gjorde min kvinna, men inte förmådde svälja stoltheten och ångra mig.
Jag bad henne djupt och innerligt om förlåtelse många år senare, när min förbannande stolthet om inte försvunnit så i vart fall tonats ner åtskilliga grader.

Nästa kärlek var ju denna kvinna jag träffade på jobbet, vi gifte oss, skaffad en hoper barn, köpte oss ett kråkslott att renovera, djur att sköta och en massa annat som stal vår tid.
Den kärleken växte fram, eller kanske värkte fram snarast och var helt annorlunda, inte bara på grund av föremålet för kärleken, det förhållandet var en ständig kamp på något sätt, vi förmådde aldrig släppa på vaksamheten och så här efteråt kanske man kan förklara det.
Vi fick åtta år och tre barn.
Vi bröt upp som ovänner men gjorde ett nytt försök ett år senare, mest för att bli klara med varandra och kunna gå isär som vänner vilket var fantastiskt skönt.

Det är nu tio år sedan och att påstå att jag har varit singel hela den tiden vore att överdriva….milt uttryckt, men kärlek?? Nä, det kan jag inte påstå.
Förälskad javisst, men så kommer det en vardag fort som fan och då slår man upp sina ljusblå och undrar vem fan som ligger där bredvid och varför.

Så vad är då kärlek? Kan man hitta den mitt i livet? Jag tror faktiskt det om man bara inser vissa saker och tillåter sig själv att gömma gamla kärlekar långt inne i sitt hjärta som något positivt som var men inte kan komma tillbaka och öppnar en ny kanal in till sitt hjärta.
Kärlekar kan aldrig se likadana ut, bara att inse fakta och i en medelålder måste man inse att man haft ett liv med en social struktur som barn och sånt man inte kan bortse ifrån, man är och förblir förälder, morfar eller farfar, mormor eller farmor och istället för att se såna saker som hinder, bejaka det nya, anamma din eventuella moatjés sociala liv, inse att han eller hon har haft kärlekar du aldrig kan bli en del av osv.
Fan vad enkelt det där lät nu då.
Fast det förklarade ju inte vad kärlek är……..egentligen!
Jag tror man bara kan förklara det på ett enda sätt, och en djävla tur är väl det för skulle någon hitta formeln för det står det väl snart en flaska kärlek på hyllan i Konsum till ett ockerpris.
Det känns när det är kärlek, man bara vet det utan att behöva förklara någonting alls, eller ännu enklare, tvivlar man är det inte kärlek.
Därmed inte sagt att det lika för alla eller med alla!

Nästa inläggs rubrik kan tänkas bli: Förförd av ord.

Vill man skratta se On the bright sight of life
Vill man gråta se Boy’s don’t cry
Vill man få sig en funderare se Crash

Livet är hur man än ser på saken en attans bra uppfinning, betänk alternativet.