Ålder, Död och annat elände...

Tid och ålder är ena märkliga företeelser, jag är på mitt femtionde år och för somliga på jobbet som sett mig där sedan jag var en uppkäftig pojkvasker på 16 körandes packmoppe som en blådåre, tanka densamma med en tänd cigarett dinglandes i mungipan (!!!!) och sätta dragsmällare på allt som rördes så att det small jämt och stundigt som min lille (??) son jämt sa, är jag fortfarande en pojkvasker och blir inte sällan kallad grabben på jobbet av dem.

För mitt bedårande lilla barnbarn som blir fyra nu i höst är jag ju sååå gammal att jag bara måste ha upplevt dinosaurierna, mammutarna och annat läskigt, förstås.

För mina barns kompisar har jag nog varit en lite farlig typ, långhårig, körandes ytterst suspekta bilar de aldrig hört talas om, alltid en kniv dinglande i bältet, alltid en cigarett bakom ena örat och klädd som en slashas med trasiga jeans, flanellskjorta och träskor.
Alltid skramlade om mig också för jag hade fickorna fulla med spik, skruv och diverse stängselattiraljer och inte sällan stickande koskit, får eller något annat mysko.

Mina barn kallade mig bara sär.

Men ålder var det, alltså folk i min ålder dör faktiskt, ett faktum man kanske inte tänker på så där i vardagslag men så är det, de får krämpor och sjukdomar och trillar av pinn i en aldrig sinande ström.
Häromåret bevittnade jag en av mina allra bästa vänner dö i cancer, världen snällaste brumbjörn som alltid hade tid för en, ställde upp på allt tokigt och vist och hade ett kontaktnät som inte var av denna världen.
Skrotsamlare av stora mått var han, for han på skroten för att köpa ett baklyse till någon av sina bilar så kunde han komma hem med fem traktorer från när Adam var ung, Ford skulle det vara, fanns det 23 traktorer i byn hade han 17……..inte för att så många gick men det var ju hans grej och när han skulle bli pensionär skulle han meka ihop dem.
Stor var han, på alla sätt, vägde runt hundringen och på tok för stark för sin rygg som fick ta smällar stup i kvarten, opererad för diskbråck och sånt.
När han skördade hö till sina och tjejernas hästar sa det bara pang, någon hjärntumör som tryckte sönder något så han stöp som en klubbad och sen gick det bara utför.
Han fick en tid till men tynade ju bort som denna djävulska sjukdom tenderar att göra med folk, att bevittna denna kraftkarl fullständigt tyna bort gjorde så fruktansvärt ont i mig.
Sista gången jag träffade honom var i hans hem ca 14 dagar innan han dog, då säger han åt mig att han inte vill att jag kommer mer för han känner att det är på väg och att han förändras och blir elak, han vill inte att jag ska se och minnas honom så.
Trots denna vansinnigt bisarra situation skämtade och skrattade vi så tårarna sprutade om hur han minsann nu skulle få all tid i världen att faktiskt göra det han helst av allt ville göra, meka med sina kära traktorer.
Han hade beställt en bra plats i Fordhimlen sa han och jag vet att han fick en också.
Fan vad jag saknar dig Tomas.

Just nu kämpar en annan av mina närstående mot samma djävulska sjukdom, jag är inte religiös men jag ber en bön att du orkar kämpa emot och jag tror det lyckas.

Flera andra jag känner har också gått bort relativt nyligen men det har oftast gått ganska fort, bilolycka, hjärtattack eller annat konstigt man kan dö av.
Allt detta får mig lite att fundera över hur vi människor hanterar döden och kanske framförallt de efterlevande, man får inte fly sorgen och det är inte så svårt som man inbillar sig att prata med de som bär på sorg.
Slå en pling bara, tala om att du finns för dem, behövs inte mer.
Ofta finns det gemensamma beröringspunkter, man sörjer kanske sin arbetskamrat som var den som dog och min erfarenhet är att de närmast sörjande vill verkligen veta att fler också sörjer personen.
Svenska språket har inget bra ord för att uttrycka att man känner med de som bär på sorg, visst jag beklagar sorgen, men hur klumpigt låter inte det?
I Norge har man gjort det lätt för sig, ett ord, kondolerar………..enkelt och säger allt.


Tårar av skratt är inte salta.